Då: Knallskott. Skällande hundar. Rökfacklor. Sköldar. Polisbarrikader.
NMR, en liten vänförening för Sveriges mycket sparsamma mängd nazister, stod hopträngda bakom ICA-Focus. På andra sidan polisens avspärrningar: en hundra gånger större skara motdemonstrationer som öppet och argt skrek ut sin avsky mot nazisternas ideologi. Också själva bokmässan hade rämnat, med utbrytverksamheter runt om i stan för att visa sitt missnöje mot Nya tiders medverkan.
Nu: Massiva trafikavspärrningar. Långa bilköer. Stängda skolor. Uppmaningar att hålla sig borta från fönster om man är i närheten av EU-toppmötet.
EU:s största ledare samlas på Hisingen. Några av de få människor i världen som har individuell makt nog att stävja de världshistoriskt enorma ekonomiska klyftor vi just nu upplever är på samma plats. Våra ledare. De ansvariga för världen vi lever i. Och ett lugn som liksom lamslår stan. Den största planerade demonstrationen kravlar sig knappt upp till 1 300 planerade deltagare på Facebook. Få räknar med att en enda gatusten kommer att lossas från marken.
Vad beror detta på? Att en skrattretande ansamling självutnämnda vikingar kan få ett helt land att rasa medan en högst verklig manifestation av verklig politisk och ekonomisk makt knappt ens gör en krusning i vårt politiska medvetande?
Mattias Hagberg skriver för GP Kultur om en belägring. För mig kommer ordet resignation närmare till hands.
Vi medborgare har, vad det verkar, slutligen accepterat att den samhällsordning vi nu lever i är den enda möjliga. Att det ekonomiska systemet som det nu är riggat är det enda fungerande. Vi kan tillåta oss att uppröras över direkt abnorma beteenden, som nazism och övergrepp, men inte själva samhällets fundament.
Att peka ut att iPhonen du läser detta på, kaffet du dricker, bensinen som driver din bil framåt har en brutal baksida i produktionsledet på en plats långt bort härifrån är en så uttjatad sanning att den knappt ens går att ta in. Det är en upprördhet som känts så länge att den inte längre går att känna. En orättvisa som reducerats till menlös teori. Inte ens Jonas Sjöstedt, vänsterpartiets ledare, orkar på allvar bli arg mer än på logistiken kring det. ”Lägg mötet på en fjälltopp” säger han aningslöst inför den sanslösa bilden av att vilja ha etablissemanget tornandes över honom från ett berg.
Jag säger inte att jag vill ha en revolution, eller att det behövs fler våldsamma upplopp. Absolut inte. Det är inte heller säkert att det finns ett bättre samhällssystem inom räckhåll på många livstider. Men det betyder inte att samtalet kring en bättre framtid får stanna in, eller att upprördheten över de rekordstora ekonomiska orättvisorna ska tillåtas svalna. Ett samhälle som präglas av resignation inför sina grundläggande brister kommer få se dem växa till ett tillstånd där 300 sorgliga våldsverkare bakom ett snabbköp framstår som mysigt.
