Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Moderaternas partiledare Ulf Kristersson (M) gick under sitt jultal på Haymarket i Stockholm in på de ungas intresse för konservatismen. Bild: Jessica Gow/TT

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Var 2018 konservatismens år?

Konservatismen har varit på tapeten under året som gått. GP:s kulturchef Björn Werner frågar sig hur man ska tolka de ungas synbara intresse för modeideologin.

Trots att Ulf Kristersson med lysten blick nosar på statsministerposten var det få som lyssnade på hans jultal. Det är fullt begripligt. Men den som tappert gjorde sin medborgerliga plikt hade anledning att spetsa öronen framåt slutet av talet. För trots konservatismens växande mängd förfäktare i offentligheten valde istället Kristersson att uppskattande rikta blicken mot DN Kulturs Greta Thurfjell och hennes text om ”huskvinnan”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Ett smart drag. För 2018 var konservatismens år. På det internationella planet härskade nostalgiska drömbilder från en svunnen tid med ett fast grepp om politiken i både Trumps ”Make America great again”-USA och Xi Jinpings kinesiska dröm. I Sverige backade landets två etablerade konservativa partier Moderaterna och Kristdemokraterna sakta men säkert rätt in i Jimmie Åkessons famn.

Och det verkar, som Kristersson uppenbarligen noterat, som att konservativa värderingar har slagit rot också i den mest grundmurat progressiva gruppen vi har: ungdomen. Det är inte längre radikala vänstertänkare som främst tycks mobilisera unga män, utan den konservative livsstilsgurun Jordan B Peterson och hans uppfordrande krav. Och det är inte Linnéa Claesons regnbågsfärgade populistfeminism som engagerar den kreddiga innerstadseliten, utan Anna Björklund, Moa Wallin och Bianca Meyer i podcasten Della Q, som upprör och förför med sina öppna samtal om att vilja ha rosett i håret, banta och köpa nya (eventuellt kulturellt approprierande) skor.

Om borgerliga politiker gnuggade händerna över detta så förfasades kultursidorna. Jag häpnade som kulturjournalist, men också, ska sägas, som vän, över att Thurfjells mestadels prövande text genererade direkt och massiv kritik från landets samlade kvinnliga och/eller feministiska skribenter. På motsvarande vis har den skräckslagna fascinationen för Jordan B Peterson orsakat en påfrestande stor rad reflektioner – inte ens jag själv är oskyldig – kring unga mäns dragning till konservativa krafter i jakten på manliga förebilder. Och då har jag inte ens nämnt Peterson-anhängarnas mörka kusiner som också gjorde entré på världsscenen 2018: männen i ofrivilligt celibat, den s.k. ”incel”-rörelsen som ofta rör sig i direkt misogyna träskmarker.

Det är frestande att falla för Kristerssons tankefigur. 1968 var ungdomen fylld av en brinnande iver att stoppa världens alla orättvisor och krossa kapitalismen, men 50 år senare, när kapitalismen nått så perversa stadier att en procent inom ett decennium äger två tredjedelar av jordens resurser verkar man snarare ägna sig åt att riva ned de landvinningar tidigare, mer progressiva generationer byggt upp. Men drömmer de unga rösterna verkligen om en tid då män fick vara män och kvinnor fick vara kvinnor?

Nej. Att tro att det går en rak tråd mellan Trump – eller ens Kristersson – och dagens yngre generation är att göra det alldeles lätt för sig. Vad gäller reaktionerna på Thurfjell och Della Q tror jag, precis som Liv Strömqvist och Caroline Ringskog Ferrada-Noli i sitt senaste avsnitt av podcasten En varg söker sin pod, att yngre kvinnors vilja att pröva en tanke eller helt enkelt bara vara omoraliskt roliga fortfarande väcker extremt mycket motstånd, inte minst från andra kvinnor. Den oansvariga, rentav destruktiva humor som för män varit accepterad att ägna sig åt åtminstone sen Monty Pythons dagar blir när tre unga kvinnliga komiker frånskriver sig moraliskt ansvar till en riksangelägenhet.

LÄS MER: Feminismen har tappat sin dragningskraft

Att det 2018 trots allt finns utrymme att göra just det är inget dåligt och heller inget konservativt. Tvärtom är det ett framsteg att man som ung kvinna nu har kanaler och acceptans nog att väcka tankar och skapa skratt utanför det snäva kvinnliga korrekthetsparadigm som GP:s Victoria Greve nyss benämnde på dessa sidor. Även om det fortfarande väcker reaktioner.

Men att innerstadsfeminismen i en ytterst liten krets gör vissa landvinningar är en sak. Den manliga, utbredda frustrationen med synbara konservativa förtecken kan vara direkt dödlig – se bara till dådet i Toronto den 23 april i år, där en man körde en van genom en folkmassa, dödade tio och skadade sexton. Det är också en frustration som tar sig uttryck i rena siffror. I USA har unga män sakta börjat förlora mark på arbetsmarknaden: mellan 2000 och 2015 sjönk antalet anställda 20-30-åringar med högskoleutbildning från 82 till 72 procent, enligt The Economist. 50 procent bodde fortfarande hemma eller hos en nära släkting. I Sverige är männen mer lågutbildade än kvinnor och 22 procent av männen fortfarande barnlösa vid 45 års ålder, för kvinnorna är samma siffra 13 procent, enligt forskning från nationalekonomerna Anne Boschini och Marianne Sundström publicerad i tidskriften Ekonomisk debatt.

LÄS MER: Sju dagar med Jordan B Peterson

Simone de Beauvoirs klassiska svar på frågan ”Vad är en kvinna?” var att mannen är normen för vad som är mänskligt, och att kvinnan definieras utifrån honom. Till stor del och i stora delar av världen gäller det förstås fortfarande, men i vissa segment av västvärlden börjar det rent statistiskt bli ett allt mer svajigt påstående. När inte ens rätten att vara rolig är en normerat manlig egenskap är det inte konstigt att allt fler unga män förvirrat frågar sig: ”Vad är en man?” En fråga som inte är konservativ, utan snarare tvärtom: att ett kollektiv av unga män söker svar är enormt för alla som när någon förhoppning om ett jämställt samhälle. För att nå egen agens bortom samhällets och biologins grundförutsättningar måste man först vara på det klara med vad förutsättningarna alls är. För kvinnor dyrköpta insikter som tagit lång tid att nå.

Lika viktigt är därför vem som svarar. Männen har tyvärr ingen egen Simone de Beauvoir. Istället får de vackert vända sig till falska profeter som Jordan P Peterson, som står med lite klassiskt manligt jävlar anamma i ena handen och en bibel i den andra.

För det ska han egentligen inte klandras. Problemet är att enbart konservativa röster verkar vilja, eller kunna, svara på frågan. Om den tystnaden kvarstår ser framtiden ut att gå bakåt, långt bortom Kristerssons drömmar.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.