Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Medelklassens vurm för tågresor istället för billiga flyg får GP:s kulturchef Björn Werner att undra över hur de med mindre pengar ska resa framöver.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Vad händer när bara de rika får resa?

    Alternativt resande för den höginkomsttagande medelklassen är på modet. För 20.900 kronor per biljett kan man köpa plats på DN:s chartrade semestertåg genom Europa nästa sommar. GP:s kulturchef Björn Werner frågar sig vad det innebär för dem som inte har råd.

    Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

    Att inte flyga har, inte minst efter Expressens Jens Liljestrand och DN:s kulturchef Björn Wimans tuffa, agendasättande kulturjournalistisk, på kort tid blivit en kokett livsstilsmarkör. Den kan föras till den nuvarande medelklassens övriga förhållningsregler för att vara en god människa, som att vara flexitarian och köpa mycket dyra kvalitetskläder som håller länge.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Men precis som medelklassens övriga markörer är det nyvunna föraktet mot flygresande en fråga om resurser, inte moral. Den som har pengar har råd att välja färsk fisk och veganska Impossible Burgers istället för fiskpinnar och McDonalds. Att köpa skräddarsydda kläder istället för H&M. Och har råd och semesterdagar nog att resa klimatsmart, med tåg, kryssningar och segelbåtar istället för RyanAir.

    Men vad händer med dem som kan betala för omständliga, dyra och tidskrävande resemedel? Som är hänvisade till de flygande sardinburkar som transporterar var och en runt jorden för en rimlig summa? Är det tillbaka till Sunes sommar-idyllens helsvenska husvagns- och stugsemestrar för deras del?

    Det vore inget vidare. Resande är trots allt en hörnsten i att förstå och uppleva världen och människor, oavsett inkomstnivå. Böcker, filmer, teater, opera – de är alla komplement men utan en fysisk anknytning blir det, åtminstone för mig, ganska metafysiskt.

    I den här hållningen är jag förstås inte ensam. Den moderna turismens historiska rötter kommer direkt ur idén om en grand tour, eller peregrination som det (faktiskt) heter på svenska och var stort bland adelsmännen i norra Europa under 1600-talet fram till järnvägens införande. Resan kunde vara från månader till år och följde ofta en ganska snitslad bana genom Europa, där fokus låg på lärande och upplevelser. I Paris lärde man sig att fäktas, i Schweiz vandrade man i berg, i Italien tog man del av renässanskonst, i Rom studerande man antikens ruiner. Och så vidare.

    På den tiden var det, som allt roligt, exklusivt för adeln och medelklassen. Industriarbetaren i Lord Byrons samtida England gjorde sig knappast besvär. Men i takt med bättre kommunikationsmedel, först tåg, sedan chartrade flyg och sedermera lågprisbolag, har det här sättet att uppleva nya bitar av världen spridits vitt och brett. Idag är turismen en enorm industri och därför också en vulgariserad form av det som en gång var. Samtidigt: alla som vill kan idag utan större ekonomiska hinder uppleva lika mycket av världen som en brittisk adelsman på 1700-talet. Det är grunden fantastiskt. Inte dåligt.

    Nyligen stod det klart att DN:s tåg där man under en vecka får rulla genom Berlin, alperna och vidare över till Italien är fullbokat. En ny resa kanske ska sättas in. Kostnaden? 20.900 kronor för en vecka per person. Låglönetagare göre sig icke besvär.

    Tåget kommer förstås att vara fullt av besjälade klimatskallar, men det spelar mindre roll. Riktningen är ändå satt: bakåt till en tid där bara rika hade resurser nog att odla sina ädlare sidor.