Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Vad hände egentligen med festivaldöden?

"Tänk att stå bland gran och tall i Rejmyre och se myggen fara som Spitfires runt Udo Dirkschneiders rakade metalskalle."

När festivaldöden tröttnade på att vänta på att Teddybears eftersläckning skulle plana ut, kastade schackbrädet i Hulingen och släpade sin lie genom de småländska skogarna var det verkligen ingenting som pekade på att vi 2018 skulle kunna göra en lista med 48 svenska musikfester.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Nej, Hultsfredsfestivalen kommer nog aldrig tillbaka. Anledningarna till att den segnade ihop var många. Bland annat att publiken kom en gång, dynga ner sig, och sedan valde att göra något annat nästa sommar. Samtidigt som bokningarna blev allt tröttare.

Men den festivaldöd som vi under några tog för självklar blev aldrig riktigt verklighet. Det som hände var att några arrangörer, med rötterna i föreningslivet, inte hade varken kallsinnighet nog att lägga ned i tid eller tillräcklig ekonomisk uthållighet att klara några motiga år.

Nu är det Way out West och Sweden Rock som är de trygga veteranerna. Way out West för att man har starkast möjliga arrangör i ryggen, har hittat rätt formel men också hela tiden utvecklats. Och inte minst varit duktiga på marknadsföring.

Sweden Rock för att man har en stabilitet som bara dubbla baskaggar, en trogen publik och en minst sagt lättbegriplig profil kan ge.

I övrigt är det brokigt. Skogsröjet känns till exempel charmigt på ett alldeles speciellt vis. Tänk att få stå bland gran och tall i Rejmyre utanför Finspång och se myggen fara som Spitfires runt Udo Dirkschneiders rakade metalskalle. Eller tänk att få höra Amanda Werne släppa ut sina murriga gitarrslingor över Nämforsen när Slowgold spelar på Urkult i Näsåker.

Det där är bara två av många exempel på mindre, fristående festivaler där själva platsen och omgivningarna är en attraktion i sig. Kanske kan det naturnära kännas som en befriande motvikt till stadsfestivaler där man måste uppdatera både garderoben och Uber-appen innan man kan närma sig grindarna.

Detta sagt kommer många stadsfestivaler bli kvar. Möjligen kan nya Garden i Göteborg växa till en göteborgsk motsvarighet till Popaganda. Som ju i sin tur är arrangerande Lugers tröstpris till Södermalm för att vi har Way out West. När nu dessutom Lollapalooza knoppar av sig i Stockholm markerar det en ny riktning där de största festivalerna idkar global franchiseverksamhet.

Vad som händer i framtiden vet som bekant ingen. Men just nu ser vi en festivalbransch där det finns plats både för de minsta aktörerna och de starkaste jättarna. Det är bra.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.