Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Debatten har sedan 90-talet gått mer från att koncentrera sig på negativa utsagor än på faktisk kunskap och försök att lösa problem, tycker Hynek Pallas. På bild: ett avspärrat Malmö universitet. Bild: Johan Nilsson/TT

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Vårt nya land visar hur debatten svängt

    Erik Hörstadius bok om Sverige efter flyktingkrisen beskriver ofrivilligt men tydligt hur samhällets intresse för negativa tongångar blivit starkare än intresset av att lösa problem, tycker Hynek Pallas.

    Sakprosa

    Vårt nya land – Sverige efter flyktingkrisen

    Erik Hörstadius

    Timbro

    Alla författare vet vikten av ett bra anslag. Det ska fånga läsaren och presentera boken. Så när Erik Hörstadius på de första sidorna i Vårt nya land – Sverige efter flyktingkrisen kliver ut på Drottninggatan minuterna efter ett blodigt terroristdåd är det ett mästerligt grepp. Kapitlet heter för övrigt ”Vad är du rädd för, Erik?”.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Att inleda en bok om ”flyktingkrisen” och ett antytt förändrat land genom att koppla invandrare till Rakhmat Akilov kan förstås tyckas lite oschysst. Men, för att använda ett begrepp Hörstadius gillar – det här är hans verklighetsbeskrivning. Som, ska sägas direkt, handlar mindre om faktiska flyktingar och mer om Erik Hörstadius rädsla.

    Erik Hörstadius är mångårig redaktör, journalist och debattör.. Bild: Anders Meisner

    Och eftersom vissa verklighetsbeskrivningar om invandringen enligt Hörstadius – mångårig redaktör, journalist och debattör – är ”tabu” så ger han sig ut på en Nils Holgersson-resa för att lägga örat till marken. Eller för att använda hans egen bild – kolla på kvalster:

    ”Hur hotfullt ett kvalster ter sig ligger således i hög grad i betraktarens öga. [...] På samma sätt förhåller det sig givetvis med invandringsrelaterade problem. Frippe i Filipstad och Fatime i Rinkeby är kanske mer benägna att se dem i förstoring än hipster-Fredrik i innerstan, som kanske inte skänker sådana problem en tanke eftersom de enda invandrare han träffar är taxichaffisar och restaurangägare.”

    Jag citerar utförligt eftersom det är emblematiskt – de 267 sidorna peppras med budskapet. Förmodligen är det detta som gör bokens första möte, med Henrik Schyffert på Var inte rädda-turnén, trevande.

    Fast sen lossnar det. Sjöbo, Haparanda, Växjö, Norrköping, Hjällbo är platser som avverkas. Urvalet oklart, men här finns frivilliga på Caritas, idrottsledare, kommentarfältsfolk, politiker, asylsökande, ambulanspersonal och dansare.

    Och krogbesökare. Skulle promillehalten mätas vore boken död. Hörstadius dricker kopiöst i sin variant av gonzojournalistik. En genre som i Sverige drabbade en generation män som läste Ulf Lundell i stum beundran. Sedan började de skriva utifrån en självupptagen, och självupptaget oredigerad, position. Så får vi veta allt om Hörstadius kosthållning, fyllor och att han lyssnar på Jordan Peterson-poddar. Och Bob Dylan. Bob somnar författaren gärna till efter en vinare, vilket kan vara anledningen till att boken fylls av illa anpassade Dylan-citat.

    Men, för att disponera som Hörstadius, tillbaka till flyktingarna. ”Männen från Långtbortistan” och de ”eldfängda kulturkonflikterna”. Om den slängiga stilen stundom knådar ihop flödet väl, så är den också problematisk. Allvarliga påståenden får noll uppbackning. Man tycker att de som daterar vårdproblemens början till ”flyktingkrisen” borde googla Filippa Reinfeldt. Hörstadius kunde annars frågat sin styvfar Kjell-Olof Feldt (som medverkar här).

    Eller som en klok person i boken säger: ”Var det verkligen en flyktingkris? Är du säker på det?”

    Tur att Hörstadius samtalsstil är bra. Även om egotrippen stundtals ställer sig i vägen får han folk att snacka. Om hur man förankrar en livsmedelsbutik i ett problemområde exempelvis. Möten som det med Susanna Laine, platschef på Bert Karlssons asylboende, kommer nära arbetet med människor i flyktingmottagning. Den tidigare polisen Mustafa Panshiri säger kloka saker.

    Och Hörstadius pratar med Lars Stjernkvist, kommunalråd i Norrköping samt tidigare generaldirektör för Integrationsverket. En man som i decennier har arbetat med frågorna. Men vad görs av politikerns optimism?

    Hörstadius undrar om den beror på att han charmats av Lars snälla ögon. Sedan åker författaren hem till Youtubern En arg blatte och dricker tequila. Inga kommentarer om att förledas av snälla ögon där. Ingen enda granskning av de mest hutlösa påståenden faktiskt. Resultatet: en kunnig folkvald nivelleras med en anonym person som ”insåg att jag kunde tjäna pengar på Youtube om jag kom med något kontroversiellt”.

    Författaren lyssnar hellre på skrönor i en Malmö-bar än besöker stadens högskola där forskning kring invandringen pågått i decennier.

    Nog visar Vårt nya land hur debatten har svängt. Också kring vilka subjektiva känslor allt fler debattörer tycker det är viktigt att utforska – och hur. Det ger anledning att fundera över premissen. Inte minst påståendena om mediers och politikers lögner. Man hoppar till när Hörstadius går från lyhörd till svartvit så fort ”etablissemanget” nämns. I Vårt nya land är Jens Ganman pålitlig anti-PK-hjälte och ”två i grunden rebelliska ifrågasättare av överheten som Filip och Fredrik visar tecken på att tuktas till bekräftare av rådande maktordning”.

    Det kan man tycka. Men ju mer man ordar om sovjetisk media, desto rimligare att underbygga. Vill man inspirera ett ”glatt och bjussigt sätt att tala med varandra” krävs nyanser. Till dessa hör att mycket i denna bok redan har sagts i den ”klaustrofobiska” åsiktskorridoren. Några av landets mer etablerade journalister – som Niklas Orrenius och Peter Kadhammar – har träget skildrat förorter samt muslimers och judars liv. Så när är man nöjd med korridorens bredd? När anonyma Youtubers får ledarutrymme i DN att förklara att den vita befolkningen snart är utbytt?

    Och vilka känslor är värda att ta på allvar i det nya Sverige? Varför tar böcker om det mångkulturella ”projektets” påstådda fallerande inte upp Ludvikabornas oro för nazister? Eller de svenskar som påtalar rasistiska stämningar? Som är rädda för Sverigedemokraterna, för ett klimat som leder till mördade tiggare och terrorister som Anton Lundin Petterson? Varför, när kvalstret läggs under lupp, hörs inte nojan över att jättegrupper som Stå upp för Sverige spyr ut antisemitism? Varför aldrig en stavelse om det Europa vi är en del av? Varför dominerar känslostyrd nationalism över dem som känner oro för en värld där ett brutalt krig med 12 miljoner (!) flyende bara pågår?

    Omslag till Erik Hörstadius nya bok Vårt nya land..

    Vad det tyder på – och jag har sett alltsedan jag började studera frågorna på 1990-talet – är att de negativa tongångarna om invandringen alltid har varit högre än intresset för verkliga omständigheter. Dåliga som bra. Att skadlig politik som slår mot svaga har bemötts med en gäspning i jämförelse med diskussioner om hur fel kultur leder till kraschad integration. Och att ”folkets” känslor av självutnämnda språkrör (som den enligt Hörstadius ”uppfriskande” Bert Karlsson) påstås vara undanskuffade. Väl fångat i denna bok där författaren hellre lyssnar på skrönor i en Malmö-bar än besöker stadens högskola där forskning kring invandringen pågått i decennier.

    Liksom dryckerna stimulerar den arbetsmetoden känslor. Och ibland blek eftertanke. Men det ger knappast den analys som Sverige – nytt eller gammalt – nu är i behov av.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.