Hennes konst har synts på Centre Pompidou i Paris och Museum of Modern Art i New York. Nu ska Katharina Grosse ta sig an en skärva av Västlänken. Närmare bestämt järnvägen under Skansen Lejonet.
Med bLINK är tanken att Katharina Grosse ska skapa känslan av att en stor och rosa, nästan tuggummiformad, sten har materialiserats ovanpå järnvägsbron. Därtill ska hon ge illusionen av att ett rosa strålkastarljus lyser över trafikgyttret.
Verket är tänkt att fungera lite som ett alter ego till Skansen Lejonet, som Katharina Grosse ser på likt en tidskapsel. Tillsammans ska de väcka tanken att allt är samtida – både det förflutna och framtiden.
Vill du berätta lite om projektet?
– Det handlar om en rekonstruktion av trafiken och i förlängningen människors levnadssituation, som ett resultat av Västlänken. Det tycker jag är intressant. Människor rör sig på nya och olika sätt, in och ut ur staden. Och förändrade levnadssituationer skapar nya noder.
– Jag tänkte att jag skulle titta på en punkt där motorvägen, bron, järnvägen och cykelvägen möts. Lysa upp den här aktiva och vitala, men också lite brutala situationen som råder där och rikta ett nytt dramatiskt strålkastarljus på den.
Och för att göra det har du valt att använda rosa. Varför?
– Rosa är en färg som nu för tiden används i livräddande situationer. I Australasien används det exempelvis av livräddare på stränderna. Det är för att rosa är den mest synliga färgen.
– Sen tycker jag att det finns spännande konnotationer kopplade till färgen. De har också förändrats genom åren. Tittar vi bakåt i tiden skulle konnotationerna vara helt annorlunda.
Jag har även förstått att du är intresserad av Skansen Lejonets historia och att ditt verk är tänkt att samverka med fästningen. Vad är det som fascinerar dig med Skansen Lejonet?
– Det är stadens historia, men också sönderrivet på något sätt. Som en ö som flyter lite för sig själv. Den kan nästan kännas artificiell, som en teaterkuliss.
– Man kan närmast föreställa sig slottet, med en grön äng runt och rent av får som går och betar. Istället är omgivningen en industrialiserad stad.
Som du kanske känner till pågår det i Göteborg en ganska hätsk debatt om Västlänken och har gjort så under lång tid. Har det påverkat dig på något sätt?
– Jag har förståelse för det och jag har också en vana sedan tidigare att kritiseras för mitt arbete. Men jag förstår även ur en större synvinkel att många människor kommer att påverkas av detta. Samtidigt måste ett samhälle komma samman. Om en majoritet är för ett projekt måste minoriteten finna sig i det. Det är den politiska strukturen som vi har.
– Med det sagt är det viktigt att vara medveten om att vi har förflyttat oss i vår demokrati. I dag är det ofta så i omröstningar att kanske 51 procent är för och 49 procent är emot. Det innebär att hälften av alla människor ogillar vad som har beslutas. Det kräver helt nya typer av kompromisser än vi är vana vid.
Den här analysen. Tar den sig uttryck på något sätt i det här konstverket?
– Jag tror att den kan göra det om du dyker in i det. För jag gillar platser som ser ut som gränser. Självklart kan man verka på ett torg där det inte finns något annat. Men jag gillar att vara där ägarskapet är lite oklart. Där olika intressen möts och som kräver förhandlingar.
– När du är där inser du hur mycket som måste förhandlas och omförhandlas. Igen och igen och igen. Att förhandla är i dag en vardagssyssla. För det vi bestämde i går behöver inte gälla i dag.
– Jag tror att mitt konstverk kan röra sig i de zonerna och involvera allmänheten. Det kanske inte är njutbart, det kanske inte är bekvämt. Men vi är oerhört vältränade att se saker från olika perspektiv. Det kan vara en tryggande tanke när vi nu måste tackla nya problem som artificiell intelligens, klimatförändringar och demografiska utmaningar.
Men i en offentlig miljö möter ju människor konsten som kanske inte är inställda på att tänka och analysera kring dess innebörd. Tror du att det här verket kommer att väcka den här typen av tankar och samtal?
– Nej, det är något jag berättar för dig eftersom jag vill vara mer nyanserad kring konstverket. Eftersom jag har argument och tankar om det. För det är mitt jobb.
– Men det måste du inte ha för att det här konstverket ska vara tillgängligt. Det kan det vara från en mängd olika perspektiv. Om du till exempel åker förbi med bil, ser det och bara: ”Oj, fan vilken konstig grej, såg du det där?”
– Vad jag tycker är viktigt är att det resonerar i kroppen. Att det inte är på en digital skärm, utan något fysiskt. Det innebär att det skapar en kroppslig reaktion på ett annat sätt. Man kan titta på det, även om man bara ser det för en kort sekund, och börja undra, vad är det för något? Vad är det bra för?
Katharina Grosse
Född: 1961 i Freiburg/Breisgau, Tyskland
Katharina Grosse är professor vid Konstakademin i Düsseldorf och hennes konst har synts på Centre Pompidou i Paris, Museum of Modern Art i New York (MoMa) och Magasin III i Stockholm. Hon ligger även bakom konstverket Blue Orange vid Vara resecentrum.
Hon målar ofta i starka färger och låter dessa flyta över och förena objekt. Hennes arbete betraktas även i dag som banbrytande inom storskaliga installationer.
Källa: Statens Konstråd
Fakta: Kronotopia
Kronotopia (av grekiskans chrónos - tid och topos - plats) är temat för konstprogrammet i Västlänken och Olskroken.
Programmet är framtaget av Trafikverket, Statens konstråd, Västtrafik och Göteborgs stad och syftar till att få en sammanhållen gestaltning av stationsmiljöerna.
I programmet ingår fyra större konstprojekt. Ett för varje station och ett vid Olskroken. Utöver Katharina Grosses bLink ingår också Huang Yong Pings Rainbow Snake, Danh Vōs Tongue And Groove och Goldin och Sennebys Evig Anställning.
Den totala budgeten för programmet ligger på 32 miljoner kronor, varav 24 miljoner kommer ur projektets budget och 8 miljoner från Statens konstråd.
