Världen blir fattigare för vart språk som dör

Från Amazonas och Arktis till Arnhems land i Australien försvinner nu ett par språk i månaden, året runt, skriver Torgny Nordin.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Bara några rader om Rosa Andrade. Strax före jul sipprade nyheten ut om att hon brutalt mördats utanför sitt hem inne i regnskogen, i peruanska delen av Amazonas. Enligt uppgiften i spanska dagstidningen El País blev hon sextiosju år gammal. Förövaren är, rapporteras det vidare, fortfarande på fri fot.

Historien om Rosa Andrade är långtifrån unik och hennes öde delas av alltför många. Ändå är hon speciell eftersom hon var den allra sista kvinnan som talade indianspråket resígaro. Den ende som nu finns kvar och behärskar resígaro är hennes bror Pablo – vilken alltså inte längre har någon att samtala med på modersmålet. Syskonen personifierar Amazonasindianernas prekära villkor med skenande skogsskövling, växande boskapshjordar och omättlig gruvdrift som obönhörligt gnager sig allt längre in i regnskogen. Dessutom fick de tidigt erfara hur livsrummet krymper på ett minst lika förrädiskt vis när språk tynar bort och till slut försvinner.

ANNONS

Rosa Andrade var speciell även för att hon talade ocaina, ett annat indianspråk i Amazonas som idag står vid utrotningen brant. Syskonen Andrades språkliga kompetens är historiskt betingad och kan förklaras av gummiindustrins rovdrift i centrala och västra Amazonas, vilken inleddes mot slutet av artonhundratalet. Tusentals indianer förslavades och dukade småningom under av sjukdomar och inte minst övervåld från de invaderande gummibaronernas och kolonisatörernas sida.

Som en konsekvens utplånades många indianfolk, hur många vet dock ingen. Rosa och Pablo Andrade växte upp bland ocainaindianerna som fadern tillhörde. Modern däremot var resígaro, en av de sista, och när hon dog var det endast Rosa och Pablo som kunde förstå och tala språket. De fortsatte att prata resígaro sinsemellan, enligt artikeln i El País som en hyllning till modern.

En av de få som vittnade om gummiindustrins framfart var Göteborgsforskaren Erland Nordenskiöld. I boken Indianer och hvita från 1911 som handlar om en färd i nordöstra Bolivia några år tidigare, skildrar han utan omsvep den politik som med tiden även skulle hemsöka resígaroindianerna: “Tydligt är, att hvart man går i Sydamerikas gummiskogar, möter man samma förtryck af indianerna. Öfverallt är det rofdrift, vare sig det gäller människor, djur, träd eller grufvor”. Tyvärr är Erland Nordenskiölds ord aktuella än idag.

ANNONS

Men varför begråta döende språk? För att något unikt med dem går förlorat för alltid, är mitt svar. Från Amazonas och Arktis till Arnhems land i Australien försvinner nu ett par språk i månaden, året runt. Världen blir fattigare för vart och ett som dör ut; fattigare eftersom varje språk, på sitt speciella sätt, uttrycker något väsentligt om vad det är att vara människa.

En självgod tanke går ut på att vi i princip tror oss ha svar på alla frågor. Det är knappast sant, och varför skulle allt kunna artikuleras i vårt språk, i praktiken oftast engelska? Helt säkert är att de intressanta svaren på den frågan minskar i samma snabba takt som språken försvinner.

ANNONS