Det var inte länge sedan stora delar av vänstern såg den europeiska unionen som ett nyliberalt utsugarprojekt. Lyckligtvis har det de senaste åren funnits en bred uppslutning kring tanken att unionen trots allt är nödvändig. I Sverige visades det inte minst genom den kollektiva uppgivenheten efter Storbritanniens omröstning om utträde. Men helt nyligen har det här börjat förändras igen. I Åsa Linderborgs och Göran Greiders nyutkomna bok Populistiska manifestet lyser Europasamarbetet i princip helt med sin frånvaro. I stället sätter man sitt hopp till personer som Storbritanniens EU-skeptiska Labourledare Jeremy Corbyn.
LÄS MER:Upp till kamp mot pladderhumanismen
Kulturvänstern längtar tillbaka till klassisk socialistisk politik, och vid första anblick framstår Corbyn som en perfekt representant för sådan. För visst kan det – åtminstone för svenska öron – låta harmlöst småradikalt med avgiftsfria skolluncher, höjda marginalskatter, och nationaliserad järnväg. Man behöver dock inte gräva särskilt djupt för att upptäcka att Corbyn inte är någon mysig vänsterfarfar. Han har kallat Kubas Fidel Castro för en hjälte, pratat uppskattande om Chavez och Maduros brutala vanstyre i Venezuela, och kallat terrororganisationerna Hamas och Hizbollah för sina vänner.
Det dyker ständigt upp antisemitism runt Corbyn. Bara de senaste veckorna har det uppdagats att han varit medlem i ett antal Facebookgrupper med antisemitiskt innehåll och att han försvarat en väggmålning där karikerade judiska bankirer spelar monopol på nakna arbetares ryggar. Flera vittnar om att Corbyns misslyckats med att motarbeta antisemitism i det egna partiet, vilket har lett till starka protester från judiska Labourmedlemmar, ett upprop undertecknad av mer än tusen engelska judar, och att det israeliska socialdemokratiska partiet tillfälligt stoppat samarbetet med sitt brittiska systerparti.
LÄS MER:Vänstern behöver inte retoriken
I sin iver att vara kritisk mot USA hamnar Corbyn ofta fel utrikespolitiskt. För några år sedan beskrev han propagandakanalen Russia Todays rapportering om Libyen som mer objektiv än de flesta andras. När Sergej Skripal förgiftats vägrade Corbyn i det längsta att sluta upp bakom premiärminister Theresa Mays fördömanden av Ryssland. Och i en debattartikel skriven efter att Krim annekterats med vapenmakt menade Corbyn att även om det var fel att Ryssland invaderat sitt grannland var det USA som provocerat dem till att göra det. Detta eftersom USA ”expanderat” Nato till Polen och Tjeckien. Corbyn struntar i att dessa länder själva valt att ansluta sig till försvarsalliansen – troligen av rädsla för precis det som Ukraina nu utsätts för.
Det kan säkert komma mycket både bra och intressant av att vänstern hämtar hem idéer från historien. Men det hade varit bättre om man inte plockat med sig så mycket gammalt bagage. Det moderna samhället kräver att politiken jobbar med globaliseringen, inte mot den, och i det arbetet är EU ett nödvändigt verktyg. Det kräver också en vänster som både pratar omfördelning och tar ställning mot antisemitism och diktatorer.
