August Palm är en av den svenska socialdemokratins stora förgrundsgestalter. Inte för att han hade någon speciellt unik politisk analys, men för att han var en hejare på att snacka omkull folk med sin rafflande retorik om arbetarkamp. En agitator, helt enkelt. Om Hjalmar Branting byggde partiets ideologiska och organisatoriska stomme var Palm den som spred dess budskap över landet. Tillsammans startade de båda herrarna 1889 Sveriges Socialdemokratiska arbetareparti.
I Göran Greiders nya kampmanifest En liten bergspredikan för socialister, valåret till ära, är det just August Palms vålnad han försöker väcka till liv igen. Boken är som ett förskrivet tal inför en partiförsamling, läsaren tilltalas direkt och som publik. Vi är ”kamrater”, ”mötesdeltagare” eller ”vänner”. Och för att skapa ytterligare ett metalager: boken är dessutom ett tal om vikten av tal. För även om boken kommer med en hel del konkreta, mer eller mindre realistiska politiska förslag är det inte i förslagen bokens tyngd ligger. Greiders stora poäng är att vänstern i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet hittar måste hitta tillbaka till orden. Till en retorik som betyder något. Medborgarna måste väckas ur den slummer som decennier av nyliberalism vaggat in dem i, gnistan måste tändas igen. De mindre bemedlade måste förstå att de är drabbade av orättvisor de inte behöver vara drabbade av. De ganska bemedlade måste fyllas av solidaritet till sina olycksbröder.
LÄS MER:Linderborg och Greider på minerad politisk mark
Allt det låter ju fint och så. Men det är också det enda det är. För bortom de Greiderskt patenterat trevliga appellerna till fler flammande hjärtan och knutna nävar skymtar samma gamla svartvita svenska vänsteranalys av världen, så vanlig att man nästan kan rabbla den i sömnen: Allt var frid och fröjd fram till 1980 någon gång. Sen kom nyliberalismen, i vissa berättelser bara som en fruktansvärd kraft, i andra som en ond konspiration från SAF, och förstörde allt med privatdagis, jättestora mobiltelefoner och New Public Management i välfärden. Vänstern stod handfallna men istället för att reagera med ny och skarp retorik började den hålla på med feminism. Nu, vid kapitalismens fulla utblomning är den enorma bristen på klassisk vänsterretorik så stor att alla istället håller på att bli rasister.
Som om saker någonsin var så enkla. Som om socialdemokratin någonsin hållit sig levande med hjälp av fina ord. Det kanske gällde i tidernas början, när partiet var ett embryo och demokrati inte ens fanns. Men det var, märk väl, inte då som Socialdemokraterna styrde landet. Det 70-åriga regeringsinnehavet inleddes långt efter August Palms död, och på ett helt annat mandat än bara ord.
Manar läsaren att vara utopisk
Det som varit socialdemokratins storhet i Sverige, och som gjort att de åtnjutit så stort väljarstöd under så lång tid är att partiet konsekvent och med en pragmatisk hållning byggt ut och förvaltat landet, både i kris och i högkonjunktur. Framförallt under efterkrigstidens första tre gyllene decennier men också efter bästa förmåga och med de verktyg som fanns till hands under 1980- och 90-talet då man med så stor försiktighet man kunnat försökt få Sverige att mjuklanda i den då storfinansdrivna världsekonomin. Socialdemokratins framgångar handlar mycket lite om retorik och mycket mer om ett stabilt politiskt ledarskap med målet att bygga ut, och sedermera upprätthålla en välfärd för alla.
LÄS MER:Upp till kamp mot pladderhumanismen
Ett parti för de flesta, med syfte att göra livet lite bättre och lättare att leva. Det är det enkla men mäktiga receptet för SAP:s historiska framgångssaga. Men det räcker inte för Göran Greider, som manar läsaren att vara ”utopisk”. Som om det är en helt annan värld människor drömmer om. Det kanske gällde de grovt utnyttjade industriarbetarna i det gamla Sverige vars klassmedvetande August Palm en gång hjälpt till att väcka till liv. Vad Greider missar är att vi lever i en värld som få 1800-talsmänniskor någonsin kunnat drömma om. Blir vi sjuka finns det vård. Är vi arbetslösa finns det bidrag. Vill vi utbilda oss får vi det. Arbetsvillkoren regleras av lagar och kollektivavtal.
Det människor idag är rädda för är att bli av med detta system. Och det är av rädsla för att förlora detta system man går till de som lovar att rädda det, som de sverigedemokrater som lovar att stoppa invandringen från att urholka välfärden, eller högern som lovar att ge var och en resurser att klara sig själv. Socialdemokraternas svar på detta borde vara en högst konkret, ekonomiskt omfördelande politik. Inte klassretorik om utopier. Att tro att det löser något alls är bara utopiskt.
