En av mina absoluta favoritböcker är Vladimir Nabokovs sorg-lustigt bitter-ljuva roman Pnin om en kortväxt rysk lektors vedermödor som immigrant i Amerika. Och det är Aris Fioteros svenska översättning som gjort boken så kär, denna historia som Nabokov skrev strax efter Lolita, som Fioretos också gjort en sublim översättning av. Under senare år har ett pärlband av Nabokov-översättningar trillat in, en ny favorit är Ögat om ryska emigrantkretsar i Berlins 1920-tal.
LÄS MER:Masłowskas hallucinatoriska debutroman imponerar
Och är man likt Fioretos en så gudabenånad transkriptör av Nabokovs stil så förstår jag att man till slut vill ”komma ut” med egen röst som nu i Nelly B:s hjärta; i dessa miljöer bland emigranter och uppfinnare, Nansen-pass (Nonsen-pass som de ironiskt kallas), flyktingar, pensionat med fattiga änkor och gryende brunskjortor, sexuella utsvävningar och Moslem-cigaretter från Problem-Cigarettes och där folk har namn som Pussi Uhl och reklambyråer heter Ludwig Propp: Med tiden, i tiden. Eller att man härmande vill omfamna Nabokovs egensinniga ljuvliga bildspråk; ”om nacken hänger en handduk, vilket får henne att se ut som en komplicerad present.”
Men där Nabokov hade egna upplevelser att ösa ur, måste Fioretos uppfinna sin förevändning, liksom en hjärtpunkt som ger det hela liv och angelägenhet. Och det är just ett hjärta han finner, ett förstorat dylikt, ett ”vrånghjärta”, hos Nelly B, aviatris och stenhuggare, gift med Paul men med ett äktenskap i kris efter kriget, pengabrist och ett havererat projekt, en flygskola i Johannistahl i östra Berlin.
LÄS MER:Skriv mer liv, Gun-Britt!
Fioretos har utgått från ett autentiskt öde: Melli Beese, en av Tyskland första kvinnliga piloter och har framförallt diktat om den, historiskt dunkla period, från separationen till självmordet i december 1925, där Fioretos skriver fram sjukdom, missbruk och kärlek. Om börjar vi baklänges så är det kärleken till den milt sagt opålitliga Irma Maak som får Nellys hjärta och kropp att sjunga – en ersättning för flygandet som hälsan förbjuder? Och jag må vara en gammal sur stöt men kärlekshistorien är påfrestande, på samma vis som när en vän inte kan sluta mala om en hopplös kärlek. Den har också nåt av inverterad cover-story över sig – om homosexuell kärlek förut förkläddes i heterodräkt så känns det här tvärtom – att ett par glömda handskar spelar en avgörande roll precis som i Carol gör bara att jag hör Patrica Highsmiths cyniska hånskratt i bakgrunden.
Jag vill mycket hellre läsa om Nellys gamla trötta äktenskap med Paul, som kör taxi och vänligt desillusionerat skriver intyg som kan hjälpa flyktingar. Eller Irmas arbete att kartlägga hur folk reagerar på reklam eller alla dessa missbrukets piruetter (folk knarkade som tokiga vid denna tid).
Dock – Fioretos skriver oftast så vackert att man vill skrika av njutning; ”Jag kommer att ha varit denna vilda muskel.” Och även om denna bok inte är så ogarderad som Den sista greken eller Mary så väcker slutet, i ensamhet och utslocknande en helt ogarderad känsla hos denna läsare; jag storbölar.
