Ni kanske har hört den förut? Men börjar du tala med svenska forskare om den akademiska friheten dyker jämförelsen förr eller senare upp, så vi tar den igen: hade Albert Einstein verkat i Sverige i dag är det mycket tveksamt om han hade fått pengar för sin forskning. "Det där går inte att genomföra", hade han fått höra från dagens forskningsfinansiärer.
Eller för att ta ett mer näraliggande exempel. Arvid Carlsson, som belönades med Nobelpriset i medicin 2000, har sagt sig vara "alldeles säker" på att han aldrig skulle fått sitt pris med dagens förutsättningar; ska man göra verkligt nya upptäckter måste man vara fri, menar han.
Den akademiska friheten är ett luddigt begrepp, med nästan lika många tolkningar som det finns forskare. Kring hur man når den råder emellertid mindre debatt: mer tid. Och tid är ju - som alla vet - synonymt med pengar.
Men vi går visst händelserna lite i förväg. För att vi ska ha något att hålla oss i försöker vi ändå definiera friheten. Idealbilden ryms delvis i den "humboldtska tanken" - efter den preussiske forskaren och politikern Wilhelm von Humboldt. Tanken stipulerar att det ska finnas ett nära samband mellan forskning och utbildning. Läraren undervisar om sin forskning; studenten guidas i sitt fria kunskapssökande. Addera att du som forskare enligt svensk lag är fri att själv välja forskningsämne och metod, samt har rätt att fritt publicera resultaten. Summan fångar det som brukar benämnas den akademiska friheten.
Högskoleverket har i två rapporter (2004 och 2005) undersökt hur det är ställt med friheten i dagens system. Slutsatsen är entydig - det ser mörkt ut. Och orsaken står att finna i två parallella tendenser: dels den ofinansierade utbyggnaden av högskolesystemet, dels överföringen av forskningsanslag från universiteten till externa stiftelser och råd.
Låt oss börja med utbyggnaden. Under en 20-årsperiod har vi fått 27 nya högskolor, varav fyra dessutom har upphöjts till universitet. Enligt vår förra utbildningsminister, Leif Pagrotsky, har samtidigt "kvaliteten höjts". De som arbetar i systemet verkar dock vara av en annan uppfattning. Enligt Sveriges universitetslärarförbund (Sulf) ökade mellan 1993 och 2003 antalet studenter med 86 procent. Antalet lärare ökade däremot bara med 17 procent. Samtidigt har rekryteringsunderlaget till högre utbildning breddats. Det var ett politiskt mål för den förra regeringen, formulerat som att hälften av varje årskull skulle påbörja högskolestudier innan de fyllt 25 (för systemvetare har det bland annat inneburit att de under 2000-talet har tvingats använda sin kompetens till att navigera i a-kassesystemet).
Ekvationen lyder alltså: fler studenter med delvis sämre förkunskaper i kombination med minskade resurser per student. Svaret borde inte vara så svårt att lista ut. En professor i humaniora berättar att han inte skulle drömma om att ge dagens studenter de skrivningar han använde för 10-15 år sedan - allt för få skulle godkännas (och enligt en rapport från Skolverket instämmer över hälften av högskolelärarna). Lägg dessutom till att lärosätets intäkter är knuta till hur många som godkänns, och att antalet sökande till högre utbildning nu dessutom minskar. Riksrevisionen har påpekat att finansieringsmodellen riskerar att leda till att "kraven sänks och det akademiska innehållet undergrävs".
Forskarna har naturligtvis också påverkats. Sedan början av 90-talet har balansen mellan direkta statsanslag och externfinansiering förskjutits. Förra året utgjorde de direkta statsanslagen mindre än hälften (46 procent) av den totala forskningsbudgeten. Samtidigt har forskningstjänsterna minskat till förmån för rena lärartjänster. (På Sahlgrenska akademin uppskattas minst hälften av forskarna vara så kallade "juniorer", det vill säga att de inte har fast tjänst utan hankar sig fram på projektpengar.)
Låt oss ta ett exempel ur verkligheten. En ung forskare inom humaniora, vi kan kalla honom K (hans namn är oväsentligt, hans situation är inte unik), har dragit jackpoten och belönats med en fast tjänst på sin institution vid Göteborgs universitet. Man får anta att det inte var slumpen som fällde avgörandet. K har efter sin disputation dels forskat på heltid med medel från Riksbankens jubileumsfond, dels tillbringat tid vid ett utländskt prestigeuniversitet. Kort och gott: meriterat sig väl som forskare. Vad rasslade då ut när han lyckades med det som för många unga forskare förefaller närmast ouppnåeligt, alltså att få en fast tjänst - jo, 10 procent forskning. Det vill säga en hel dag att ägna åt forskning, varannan vecka. (Att jämföra med till exempel Norge, där alla disputerade universitetslärare har 50 procent forskning i tjänsten.) Nu är de inte elaka på institutionen, skulle han lyckas skaffa pengar från någon extern finansiär så får han naturligtvis tjänstledigt.
För att ge en bild av vad ansökningprocessen handlar om (det är inte direkt en blankett som ska fyllas i) ska vi ta ytterligare ett exempel från verkligheten.
Vetenskapsrådet och forskningsrådet Formas delade i somras
ut det första så kallade Linnéstödet, en riktad satsning mot starka forskningsmiljöer. Stödet innehöll tioåriga bidrag på totalt 140 miljoner kronor per år. Vid Lunds universitet har man i efterhand sammanställt hur mycket arbete som gick åt till att söka. Lunds 16 ansökningar tog 64 månader, eller sex arbetsår, att knåpa ihop (i exemplet förutsätts att även de som arbetar med forskningsansökningar har rätt till en månads semester).
Nu lyckades de visserligen kamma hem åtta stöd till ett sammanlagt värde av 515 miljoner kronor - så kraftsamlingen var måhända motiverad. Om vi överför exemplet från Lund, där ju en ansökan i snitt tog fyra månader att sammanställa, till Göteborgs universitet, så tog den enda beviljade ansökan drygt tre år i anspråk.
Men nu talar vi om vinnarna (och på universitetsnivå). Totalt ansökte 106 förhoppningsfulla forskningsmiljöer om stöd, varav 20 klarade sig genom nålsögat. Med samma räkneexempel som ovan lade de 86 förlorarna ner drygt 31 års arbete, och fick ingenting tillbaka. I stället förbrukades tid som skulle ha gått att använda till det som man skrev ansökningarna för att få göra - nämligen forska. Lägg dessutom till den tid som de cirka 250 internationella experterna i utvärderingsgruppen behövde för att komma fram till vilka miljöer som skulle belönas - arbetsdagarna rasslar iväg.
Och även om det är stort så är Linnéstödet ett stöd. En uppskattning av den nedlagda arbetstiden för att söka Vetenskapsrådets pengar för kortare projekt 2004 ger en likadan bild: 60 år, administration och bedömning ej inräknad. Inom naturvetenskap och teknik var beviljningsgraden 21 procent (en minskning från året innan), och inom samhällskunskap och humaniora möttes närmare 90 procent av kalla handen. Och en sak säger de seniora forskare med erfarenhet av att sitta och fördela pengar som jag talat med: nivån på ansökningarna har inte sänkts, snarare tvärtom.
Om nu forskaren K, som ju har förmånen att kunna forska en dag varannan vecka, får för sig att söka lite extrapengar uppstår en knivig situation. Han vet att inom hans område, humaniora, belönas högst en av tio ansökningar. En ansökan tar minst en vecka att skriva. Så ett par, tre bakslag och så plötsligt har ett års forskningstid gått upp i rök. Valet som kvarstår: antingen forska på fritiden, eller så blir det inget alls.
Okej, vi skippar siffrorna och återgår till den akademiska friheten. Rent formellt mår den fint (det som också benämns den negativa friheten). Enligt Högskoleverkets studier upplever få forskare att varken staten eller någon annan finansiär försöker reglera vad man får forska eller undervisa om, eller hur det ska göras. (Även om det också går trender i ämnen perspektiv. Till exempel har hållbar utveckling samt genus prioriterats från statsmakterna, och en ansökan inom de områdena har haft större chans att beviljas, vilket naturligtvis inskränker friheten. Forskaren föreställer sig vad som kan löna sig istället för att ansöka om det som intresserar henne eller honom.)
Problem uppstår när den formella friheten ska omsättas i praktik (den positiva friheten). Som vi har sett tidigare går allt mer tid åt till att dels undervisa, dels att försöka finansiera den forskning den akademiska friheten förutsätter. För studenterna innebär det att de inte får den forskningsanknutna undervisning de har rätt till; för forskarna att de snarare blir lärare och administratörer. Och talet om forskningsanknytning är inget teoretiskt pynt - det är själva kärnan i den högre utbildningen, det som skiljer den från gymnasieskolan.
Konsekvenserna är svåröverblickbara - hur värderar man forskning som inte blivit utförd, tankar som inte blivit tänkta? I synnerhet inom samhällsvetenskap och humaniora, där det inte uppfinns några mediciner eller maskiner, vars nytta är mer flyktig (och kanske just därför drabbats hårdast, när nyttan blivit ett ord reserverat för ekonomer). Tänk istället på ett individplan. Högskolan står inför en generationsväxling, med en stor grupp 40-talister på väg mot pension. Vilken attraktionskraft på unga människor vill vi ge forskningen - motorn i det så omhuldade kunskapssamhället.
Som statsvetaren Li Bennisch-Björkman konstaterar i avslutningen av sin rapport Överlever den akademiska friheten? Systemet är uppbyggt så att det på ett "sinnrikt sätt 'lurar' begåvade och motiverade yngre personer in i en forskarkarriär som i flertalet fall kommer att visa sig vara en återvändsgränd, i brist på tjänster, anslag och tid."
Eller som forskaren K som vi tidigare stiftade bekantskap med lite uppgivet uttrycker det: "Jag trodde att jag blivit forskare, men det har visat sig att jag snarare är en bättre betald gymnasielärare".
Sugen på en framtid inom akademin?
