Louise Wolthers, forskare på Hasselbladstiftelsen, har rätt när hon konstaterar: ”Tillvaron i sin helhet fotograferas som aldrig förr och i en viss mening utgörs verkligheten av bilder”. Ja, för på många sätt har våra bilder – som antingen sprids via nätet eller mera byråkratiska institutioner – blivit synonyma med oss själva. Det är en skrämmande tanke, nästan lika skrämmande som att inte finnas arkiverad någonstans; att vara ansiktslös. Kanske är det därför många kväver sin ilska och stannar kvar på Facebook och Instagram: att synas har blivit liktydigt med att leva.
Mishka Henners verk No Man’s Land från 2011 skildrar människor som halkat utanför det gängse systemet. Det är kvinnor med utsuddade ansikten, stående vid ödsliga gator. Fotografierna som ursprungligen kommer från Google street view, och senare spridits vidare på sajter som vänder sig till sexköpande män, betonar objektifieringen av människor, i synnerhet av kvinnor, och samtidigt deras osynlighet.
Henners symptomatiska svit kan ses i grupputställningen Watched! på Hasselblad Center, som tar avstamp i Louise Wolthers forskningsprojekt om övervakning och fotografi efter millenieskiftet. Den har curerats i samarbete med Niclas Östlind och Dragana Vujanovic och innehåller arbeten av elva konstnärer. Fokus riktas på Europa och frågor rörande kontroll och voyeurism.
James Bridles animerade film Seamless Transitions (2015) synliggör det vi annars inte får se. Konstnären har simulerat verkliga platser i Storbritannien där invandrare förhörs och förvaras strax före utvisning. På dessa ställen råder strikt fotoförbud men genom Bridles verk får man känslan av att befinna sig där, på plats. Verket är häpnadsväckande och smart: å ena sidan kan vi, i alla fall delvis, sätta oss in i skräcken det måste innebära att befinna sig i en utvisad persons sits, å andra sidan lyckas Bridle bryta upp ett reglerat system.
Watched! innehåller inte mängder med konst men är alltjämt tung. Utställningen präglas av en ständigt tankeväckande expansion, den väjer inte heller för obekväma frågor.
En fotoinstallation som får mig att må särskilt dåligt är Marco Polonis Displacement Island (2006) som skildrar strandlivet på den italienska ön Lampedusa. Mitt bland snorklande turister och lyxfartyg döljer sig bilder på mindre glimrande ting: flytvästar och gamla båtar. Det är ingen nyhet att kuststräckorna kring Medelhavet är kontrastfyllda; att solbadarna befinner sig sida vid sida om personer som flyr för sina liv. I dessa bilder förblir de senare anonyma, på sin höjd en dunkel skugga över semestern. Verket konkretiserar samtidens tillstånd. Ibland kan vi behöva reflektioner som Polonis för att förstå missförhållandenas djup.
