Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Utredning fylld av rasism

BOK: I går överlämnades professor Masoud Kamalis slutsatser om den svenska integrationspolitiken till regeringen. Lars Åberg har läst en dyster utredning präglad av personliga påhopp och märkliga teser.
Våren 2004 gav dåvarande integrationsministern Mona Sahlin Masoud Kamali uppdraget att utreda samhällets diskriminerande strukturer. Detta ledde till skarp kritik från forskarhåll; dels för att utnämningen ansågs som mer politiskt än vetenskapligt motiverad, dels för att den innebar att Sahlin satte stopp för den redan sittande integrationspolitiska maktutredning som då höll på att summera sitt arbete. Frågan har fortsatt att vara gravt infekterad.

Som regeringens handplockade utredare har Masoud Kamali getts en speciell maktposition. I olika intervjuer har ändå sagt sig vara sällsynt illa behandlad.
När han hamnade i den förra utredningens expertgrupp uteblev han från mötena och påstod att han av forskarkollegorna var utsatt för "ett skolexempel på akademisk rasism". Hur denna yttrade sig förblev oklart. När han sedan själv utsågs till ny huvudutredare hävdades att departementet överöstes med rasistiska protestmejl. En genomläsning av all korrespondens i ärendet visade att det inte var sant.
I Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering och i dess slutbetänkande Integrationens svarta bok sammanställer Kamali sina teser om Sverige och hans beskrivning av samhällets rasism vibrerar av personlig oförrätt. Under ytan framgår att den avgörande diskriminerande strukturen är landets blotta existens; det är fel att människor som flyttar hit tvingas möta ett nytt språk och en annorlunda samhällsorganisation.

Resonemangets utgångspunkt är att ett svenskt "vi" i alla sammanhang diskriminerar ett invandrat "dom". Vi-och-dom-tänkandet sägs utgöra kärnan i västvärldens idéarv; rasismen härleds ur upplysning, modernitet och förnuftstro, demokratin har "alltid haft en tendens att exkludera 'de andra'". Till skillnad från andra världsdelar har Europa en "rasistisk kultur" och denna bärs i Sverige upp av en mängd handgångna män och kvinnor i form av skolan, socialtjänsten, medierna, feminismen, hela integrationsapparaten och, mest upprörande av allt, invandrade Onkel Tom-figurer som går maktens ärenden.
För att komma till rätta med den påstådda tudelningen vill utredaren paradoxalt nog accentuera den genom att införa kvoteringar, där boende i vissa stadsdelar får förtur till studier och lediga arbeten och personer med minst en förälder från Afrika, Asien eller Latinamerika särbehandlas och ges företräde till statliga myndighetsjobb. Tjänstemän ska i framtiden ses som representanter för speciella befolkningsgrupper, stamtavlan ska skymma lämpligheten. Tanken att individer faktiskt kan häva sig över etnohorisonten föresvävar inte Kamali.

Han har i flera sammanhang förnekat eller bagatelliserat existensen av hederskulturen och jämställdhet framställs som ett hot mot "invandrarfamiljernas ... livsstil och familjehierarki". I antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (Svartvitt, 2004) hävdar han att skolan och socialtjänsten skapar "ett belägringstillstånd" och personer, som företräder en sekulär kritik av fundamentalism och hotkultur, sägs förespråka "stalinistiska metoder i kampen mot religion och traditionalism".
Inte sällan är Kamali motsägelsefull. I hans böcker om socialt arbete görs invandrare till en homogen grupp med kulturellt eller religiöst betingade handlingsmönster ("livsstil", "familjehierarki"), som måste försvaras mot majoritetssamhällets intrång. I utredningsrapporten Den segregerande integrationen betonar han tvärtom att det är förkastligt med en politik, som syftar till "att 'bevara invandrarkulturer' och vad som kom att benämnas som 'invandrarnas kulturella särart'".
Om skolan påstås frankt: "Skolböcker i historia ... nämner inte mörka sidor som kolonialism, slaveri och folkmord som också är en del av den europeiska eller den nationella historien." I "Utbildningens dilemma" beskrivs den svenska skolan som rasistisk: "Diskriminering, andrafiering och exkludering av elever med invandrarbakgrund är en del av utbildningssystemets arbetssätt." Lärarna bryter mot lagen genom att ägna sig åt "systematisk andrafiering" och vara "engagerade i konstruktionen av en idealtypisk och normativ 'svenskhet' som ... krockar med skolans demokratiska uppdrag".

På SOU, Statens offentliga utredningar, bör man ställa höga trovärdighetskrav eftersom de är avsedda att vägleda politiska beslut. I den kamaliska utredningen blandas pamflettskrivande med snävt selektiv postmodernistisk och postkolonial teoriredovisning. På ett som man trodde otänkbart sätt använder Kamali sin ställning till att i SOU-tryck angripa namngivna meningsmotståndare; ett slags offentlig mobbning med regeringen som uppdragsgivare.

Det abstrakta teoribygget råkar dock snabbt i självspinn, hos Kamali är det främsta beviset för en allomfattande diskriminering att han själv hävdar att den existerar. Söker han stöd för sin uppfattning gör han som i "Sverige inifrån": han frågar dem som ger de svar han önskar. Just den rapportens bas är hearings och fokusgrupper med deltagare från "marginaliserade och stigmatiserade områden". Enda företrädaren för de boende i superstigmatiserade Rosengård i Malmö är här den högerextrema Islamiska kulturföreningen, som mer dogmatiskt än de flesta verkar för ett vi-och-dom-samhälle.
Av borgerliga kritiker har Kamali utdefinierats som något slags enmanstokvänster. Den politiska riktningen är emellertid vingligare än så och svajar mellan ett ultrajämlikt ideal om "lika utfall för alla", en patriarkal syn på "familjehierarki" och en närmast rasistisk föreställning om alla dem som klumpas ihop i kollektivet "vi". Det är den institutionella diskrimineringen - i praktiken den socialdemokratiska politiken - som ges skulden för segregationen i samhället, inte kapitalismen.

Han förklarar sig i slutkapitlet i Den segregerande integrationen vara emot såväl säråtgärder riktade till invandrare som en generell välfärdspolitik. Vad återstår då? Här framträder en hopplöshetens evangelist, en depressiv profet som förlägger den ljusnande framtid så långt bortom horisonten att inga framsteg tycks möjliga.
Lite ljus i mörkret kan dock tändas genom inrättandet av medborgarråd i miljonprogramsområdena. Trots deras oklara legitimitet föreslås inflytandet sträcka sig ända in i regeringen och medierna bör konsultera dem innan de rapporterar "om dessa områden och om personer med invandrarbakgrund".

Några tusen kamaliska rapportsidor kan enkelt sammanfattas så här: människor som invandrar till Sverige ? flyttar inte från problem utan till dem. I DN 6 augusti 2006 hävdade Masoud Kamali följdriktigt att han som utredare i Sverige har blivit mer illa behandlad än när han under ett år torterades i ett fängelse i Iran. Frågan är nu: kommer hans utredning att behandlas som seriöst beslutsunderlag - eller skickas den ut i barmhärtighetens tystnad

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.