Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

collage.jpg

Utan medicinsk historia

GP: Kulturs krönikör Karin Brygger skriver om känslan av att sakna historia.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En kvinna berättar för mig. Hon har vackra kläder, ett halsband och en elegant handväska står vid hennes sida. Hon säger först att hon inte riktigt vet vad hon ska berätta. Sedan börjar hon i alla fall. Det var länge sedan nu, säger hon. Hon var kanske fyrtio år… Hon var på Sahlgrenska en morgon, för att göra mammografi. Som alla andra nyss fyllda fyrtio hade hon blivit kallad till undersökning. I väntrummet lade personalen för henne en blankett. Man skulle fylla i uppgifter om släkten: om mostrars, mormors och mammas sjukdomar. Hade de haft bröstcancer? Hennes röst började darra. Det hände något. Hon skakade på huvudet. Hon vände handflatorna uppåt, som för att visa sin brist med en enkel rörelse. Där i väntrummet störtade kriget in över henne. Det gick inte att försvara sig. Hon kunde inte fylla i blanketten. Och där låg den ändå, framför henne och skrek tyst. Men hur skulle hon kunna veta något om sin medicinska historia när alla hennes släktingar var döda, mördade i Förintelsen?

Plötsligt gråter hon nästan. För att överrösta gråten höjer hon rösten. Hon säger flera gånger rakt ut i rummet: Jag har ingen medicinsk historia!

Det sjunker in. Rummet slukar denna sanning i sin helhet. Vi är tysta.

Också på detta viset - som en skenbart mindre detalj i ett långt liv, en icke-ifylld blankett hastigt lämnad i kassan av en kvinna på ett sjukhus i en mellanstor europeisk stad – också så kan det nedärvda traumat se ut. Det som fortplantar sig i led efter led. Vad kassapersonalen inte förstod var att de blanka fälten inte bara representerade utebliven kunskap, vilken skulle kunna användas för medicinsk riskbedömning, utan också en släkts utplånande, och så att säga meta-kunskapen om detsamma. Ett folk nästintill utplånat. Vad gör det med en människa som tillhör samma folk? Eller vilken människa som helst? Bara vetskapen öppnar en avgrund som måste bäras med värdighet, för de mördades skull, och med respekt, för de levandes skull. Och med ansvar, för de som ska fortsätta leva, bli till och bli människor, också de. Också vi.

Kvinnan är inte ensam om sitt öde. I Göteborg – och i alla möjliga städer, överallt - händer det kanske igen, kanske varje dag, att någon får en fråga på en vårdcentral, eller ett sjukhus, eller en skola- en fråga som pekar rakt in i ett sår som är större än vad det tycks vara. De blanka fälten på blanketterna är de tysta historiernas möjliga utbrytningar eller deras fortsatta stumhet. Vår stad är en karta som inte bara består av geografiska markeringar, spårvagnslinjer och busstationer, utan också av historiens smärtpunkter. Det betyder att vi måste vara försiktiga med varandra och akta oss för att ha förutfattade meningar, om vi så sitter i kassan på mammografimottagningen som om vi sitter bredvid en okänd människa på spårvagnen. Vad vet vi om varandra?

Mest läst