Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Omistliga noveller. Saša Stanišić återvänder till relationen mellan farfar och barnbarn. Det magiska och surrealistiska blir verktyg i gestaltningen av samtidsfrågor som migration och historielöshet i det korta formatet. Bild: Katja Samann

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Utan farfar i världen

Saša Stanišić debuterade 2006 med en roman om en familjs flykt från inbördeskriget i forna jugoslaven. Martin Engberg uppskattar hur författaren använder sig av det mindre formatet.

NOVELLER

Saša Stanišić

Mina damer och herrar, vi behöver en frivillig!

Weyler förlag

Översättare: Christine Bredenkamp

Det finns en särskild berättandets frihet som tillhör novellen – den får behålla sitt löfte. Till skillnad från den episka romanen behöver novellen inte sy ihop varenda tråd eller räkna upp minsta skott på släktträdet. Novellen kan få sväva fram på anslaget och teckna en rörelse som sätter djupen i darrning, utan att dra upp det som döljs där till ytan.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

LÄS MER: När ingen knackar på dörren

Saša Stanišić föddes i Bosnien, skriver på tyska och debuterade 2006 med Farfar upp i graven, om en familjs flykt från inbördeskriget i det forna Jugoslavien. En mustig historia, till exempel ställs det till med partaj i byn för att en inomhustoalett ska invigas. Både den och följande roman Före festen fick stor spridning och priser.

Mindre skröna i novellerna

Novellerna i Mina damer och herrar… är inte fullt lika mycket skröna. Visserligen skulle de kunna utgöra ämnen för sådana, men de utspelar sig i ett nu som inte hunnit få skrönans beläggning av efterhandskonstruktion. Vilket inte hindrar det förflutna – vare sig det privata eller historiska – från att dra i huvudpersonerna. Till exempel återkommer relationen mellan en farfar och ett barnbarn också här, både i första och sista novellen.

LÄS MER: Recension av Farfar upp i graven

Den nedstämde George Hovarth kliver av planet i Rio och blir mer upplivad än oroad när han inser att chauffören – som inte pratar engelska – antagligen skulle plocka upp någon annan. I en annan serie om tre noveller (också novellen om George Hovarth kommer i form av en tredelad kostym) möter vi "Mo och jag" som vadar ut i Rhen för att ansluta sig till en grupp människorättsaktivister på en flotte, eftersom Mo är förälskad i en Rebecca som befinner sig ombord. Vid nästa tillfälle har "Mo och jag" tagit sig till Stockholm i jakt efter Rebecca, råkar i bråk med en pizzabagare och stjäl ett pekoral till tavla målad av en syrisk konstnär. Från Stockholm bär det sedan iväg till Norge, ryska gränsen, Island… Deras relation till varandra är inte mer fastlagd än rutten. I likhet med Georg Hovarth glider de fram på impuls, tvärs genom samtidens frågor, utan att låta sig hejdas länge nog för att konfrontera vare sig dem eller sig själva.

LÄS MER: Från slavskeppen till de underjordiska tågen

Måhända en bild av människan som någon som inte kan känna sig själv om hon inte känner sitt förflutna. Ett tema som återkommer i samlingens sista novell, där tre personer flackar omkring i riktning Paris, men när huvudpersonen får meddelande om att farfar ligger för döden, minns han vad deras relation betytt och förmår göra en avskedgest som binder samman nu och då.

I novellerna undviker Saša Stanišićs det bombastiska berättande som den episka romanen kan lägga upp för. Bland de mest omistliga av novellerna (flertalet) blir det magiska och surrealistiska verktyg i gestaltningen av samtidsfrågor som migration och historielöshet. I marginalerna sätter jag utropstecken för lyhörda formuleringar, som riskerat drunkning i ett större ordflöde. Och här ska även översättaren ha tack för sin lyhördhet. Få av dessa noveller skulle ha sagt det de säger bättre med romanens myckenhet. De har den rätta darren, precis som de är.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.