"Men ska du inte sätta på dig kläderna och gå ut, nu när det är så himla skönt väder?" säger jag glättigt till yngsta bonusbarnet medan jag släpper upp hennes rullgardin med ett sadistiskt snäpp så att hon kvider till där hon ligger med ipaden och plötsligt dränks av solljus. "Man kan faktiskt inte sitta inomhus och stirra på en skärm hela dagen!"
Det är oklart hur många dagar jag kan hålla uppe den här charaden av "årets finaste dag" med tanke på att det har varit strålande högsommar i flera veckor nu. Inte ens tanterna utanför kiosken orkar prata om vädret längre och tolvåringen köper uppenbarligen inte min det-kan-gå-över-när-som-helst-och-då-kommer-du-att-ångra-dig-min.
LÄS MER:Fler twitterdrev åt folket
Varken hon eller jag vet heller exakt vem jag syftar på med "man", eftersom vi båda visst kan (och oftast vill) sitta inomhus och stirra på varsin skärm hela dagarna, men eftersom jag får ångest av tanken så skäller jag på barnen ändå, som kompensation. Jag intalar mig själv att de ännu är formbara.
När jag var liten hatade jag att röra på mig. Jag hatade allt som ens liknande sport. Jag hatade grupplekar. Jag hatade gympasalen. Jag hatade bollar, plintar, romerska ringar, tjockmattan, gräsplaner. Jag hatade att hoppa, jag hatade att springa och jag hatade att bli andfådd. Jag skrek "neeeeeeej" när de andra skrek "jaaaaa" om gympaläraren föreslog att vi skulle spela brännboll utomhus eftersom de var så fint väder. För nästan lika mycket som jag hatade att röra på mig, hatade jag att vara utomhus, sol eller ej.
LÄS MER:Sexism är inte samma sak som poesi
Det enda jag stod ut med var att sitta inomhus och läsa kopiösa mängder böcker. Jag var ingen finsmakare - kvantitet framför kvalitet har alltid varit min melodi när det kommer till såväl mat som litteratur. Allt gick ner, från Fantomen till Döden på larvfötter, från Harlekin till Anna Karenina (även om jag aldrig riktigt förstod handlingen i den senare).
När jag var hemma hos min bästa vän brukade jag låsa in mig på toa med en Kalle Anka-pocket och torrbajsa en stund för att det var så utmattande att faktiskt behöva leka.
LÄS MER:En dystopi på sex ord
Men allt detta är nu glömt. Skiner solen ska man ut! Spela brännboll! Cykla! Slå omotiverade kullerbyttor i gräset! Jag predikar något arkaiskt om frisk luft och slår upp balkongdörrarna. "Fy vad det är instängt här!" säger jag med en uppmanande blick på barnen. Inte ska de väl sitta inne hela dagen med näsan i en skärm och programmera eller spela eller vad det nu är för nåt de gör på de där maskinerna? En snabb blick på först himlen och sedan mobilen konstaterar tyvärr att de har oräkneliga soldagar på sig ännu, så några passa-på-medans-tid-är-argument kommer inte komma till användning.
"Själv skulle jag aldrig fått stanna inne när det var sånt här väder för mina föräldrar!" säger jag, och undlåter att berätta att de ytterst få gånger de faktiskt tvingade ut mig, så gick jag raka vägen till garaget i stället. Där kunde man i alla fall läsa i fred.
