Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

L.-F._C%C3%A9line_c_Meurisse_1932.jpg
ANTISEMIT OCH KOLLABORATÖR. Louis-Ferdinand Céline var en av det tidiga 1900-talets mest inflytelserika författare, men på 1930-talet stöptes han om till fascist och kollaboratör och flydde från Frankrike till Danmark. Bild: Wikimedia Commons

Uselt att ge ut dessa hatiska alster

Beslutet att ge ut Célines antisemitiska pamfletter på nytt har väckt debatt i hemlandet Frankrike. Mikael van Reis ser ett av landets tyngsta förlag skänka legitimitet åt antisemitism.

Louis-Ferdinand Céline (1894-1961) är framför allt känd för Resa till nattens ände från 1932 – en av det förra seklets verkliga mardrömsromaner med dialekt från någon förort till helvetet. Med ett oerhört språkligt driv får vi följa Ferdinand Bardamus resa genom världen – från de fattigas Paris till Afrikas mörka hjärta och Chicagos fabriker. Basen var självbiografisk.

Krigsinvaliden och läkaren Céline svavelprosa fick surrealisterna att te sig som tvålfagra korgossar. I Célines civilisation är allt i förfall men mitt i denna rungande anklagelseakt hörs också en grymt uppsluppen författare. Det var väl därför Beckett gillade romanen.

Céline är en centralgestalt i 1900-talets prosa, men … så skrev Céline inte bara romaner utan även rabiata antisemitiska pamfletter – Bagatelles pour un massacre (1937), L’Ècole des cadavres (1938) och Les Beaux draps (1941). På trettiotalet stöptes Céline om till en sorts fascist och med ockupationen till kollaboratör. I krigsslutet flydde han Frankrike och hamnade i Danmark där han satt i fängelse i drygt ett år. Det var nog väl för honom. I Frankrike arkebuserades författaren Robert Brasillach som medlöpare i januari 1945.

Célines romaner finns numera utgivna av Frankrikes mest berömda förlag Gallimard som nationallitterära Pléiadebiblar. Pamfletterna är välbekanta för kritik och forskning men förståeligt nog inte tryckta i några allmänna ”litterära” utgåvor. Det vill Gallimard nu ändra på vilket skapat en het diskussion. Varför ge ut dessa hatiska kvalsteralster? Detta var en man som underblåste den process där 78 000 franska judar deporterades till nazityska dödsläger. Franska regeringen har reagerat, historikern och aktivisten Serge Klarsfeld vill stoppa utgivningen. Célines 105-åriga änka har lämnat Gallimard sin tillåtelse.

Skulle inte en publicering motverka anklagelser för censur?

Min första spontana reflex. Varför sopa skiten under mattan ännu en gång? Låt oss även se denna undersida av virulent fransk antisemitism. Men några parisiska historiker gav genomtänkta argument för motsatsen i Le Nouvel Observateur den 4 januari.

Skulle inte en publicering motverka anklagelser för censur? Svar - piratkopior av texterna finns på nätet och en kanadensisk edition kom 2012. Det är ingen censurfråga. Man kan välja att publicera eller inte – men det är inte censur att inte publicera.

Skall man inte låta historikerna upplysa oss med kontext och noter? Svar - här finns inget vetenskapligt syfte. Vad säger att dessa hatiska pamfletter förtjänar stor textapparat? Det är ändå inte frågan om något unikt medeltida manuskript. Skall publiceringen då bevisa att Céline var antisemit? Stor upptäckt 2018! De som vill studera texterna kan göra det via bibliotek.

Desarmeras inte pamfletternas budskap genom distribution? Svar – vetenskapliga noter ter sig bara ovidkommande för de som vill förföras istället för att förfäras. Det finns nu en publik som alldeles struntar i vetenskapliga fakta.

Gallimards planerade utgåva ger då texterna en sorts respektabilitet som bara inbjuder till slapp voyeurism och högerextrem nostalgi. Vi ser trots allt en ny antisemitism i dag – och med den en mordisk realitet. Slutsatsen? Vid en sådan utgivning visar Gallimard en usel smak och ett än sämre omdöme.

Mest läst