Vad är upplysning? Det är frågan och titeln på Immanuel Kants skrift från 1784. Hans berömda svar löd: "Upplysning är människans utträde ur hennes självförvållade omyndighet". Fråga två. Varför har "människan" då inte gjort detta drygt två sekler senare?
LÄS MER:Claude Lanzmann in memoriam
I Frankrike var det särskilt "encyklopedisterna" som banade väg för det förnuftsbaserade tänkandet på bekostnad av religionens trovissa dogmatism. De sökte ett vetande, som ytterst även syftade till frihet, jämlikhet och broderskap – vilket blev devisen för den franska revolutionen 1789. Den vittnade i sin tur om vilka gräsligheter som de där nämnda friheterna kunde alstra med giljotin och inbördeskrig.
Under den franska upplysningens sena fas urskiljer sig en optimistisk själ – Nicolas de Condorcet: "lysande matematiker, demokrat och utrustad med en solid tro på människans frigörelse från falska auktoriteter. Men hans liv slutade i mörker." Han har kallats "den siste encyklopedisten".
Jag citerar Per Molanders inledande ord i essäboken Condorcets misstag. Molander har sin bakgrund som hög ämbetsman inom den svenska statsförvaltningen men också en utpräglad intellektuell med djupa samhällskunskaper, vid beläsenhet och en driven stilistisk förmåga i litterär riktning.
Att han hör till våra mest intressanta samhällstänkare upptäckte jag för några år sedan i essäboken Ojämlikhetens anatomi. Och den nya fylligare boken bekräftar det. Den är en av de mest berikande tankeböcker jag läst på senare tid. Just därför att man färdas vida – sida efter sida – och inviteras till samtalsrum efter samtalsrum. Energiska inblickar och utblickar. Det är mycket stimulerande!
Hos Per Molander är Condorcet ett lysande snille, en upplysningshjälte som dog flyende under franska revolutionens terrorfas 1794. Död i ett blött häkte. Han hade då redan sett hur hans vision korrumperades av den revolution som han själv medverkat i.
Vad är kvar av upplysningen? 1900-talet födde både demokratin och totalitarismen. Nätverkssamhället och postmoderniteten tycks sudda ut de stora berättelserna om frigörelse och uppståndelse. Men den modernitet som förlöstes under sena 1700-talet är fortfarande i verket fast i annorlunda former – och mot nya mörkmän som syns i framflödet av den auktoritära högerpopulism som underminerar demokratins institutioner och civilsamhället.
Per Molander också encyklopedist
Molanders okuvliga vetgirighet rör sig i stort sett över alla ämnen och områden – vilket är ett fint upplysningsdrag i hans bok. Man får följa de stora utvecklingslinjerna i statsbildning, imperier, handel, industriproduktion ned till den mänskliga hjärnans nedärvda psykiska konstitution, insiderbrott och karteller, till friskolor och sjunkande lärartäthet.
Någonstans mitt i boken vet jag inte riktigt hur det är komponerad eftersom författaren dyker ner i ämnesfält som man inte omedelbart ser riktningen i. Men ett väsentligt pussel läggs och det är skäl nog för att läsa honom. Vad Molander på den vägen har att säga om filosofer som Hegel, Nietzsche, Horkheimer/Adorno är förvisso umbärligt men marginellt. Han är bra mycket bättre på samhällsforskning av mer utredande och diskuterande slag.
Han påpekar också att Sverige inte är en kollektivistisk stat. Den är individualistisk. Överraskande. Individualiseringen har varit ledstjärnan för de flesta reformerna under 1900-talet, hävdar Molander. Där finns en intressant diskussion att föra vidare.
Kunskap ska göra oss fria
Grundtanken hos Condorcet var att med ökad kunskap och utbildning kommer mänskligheten att nå sitt humanistiska optimum i ett paradisiskt "Elysion" via intellektuella, religiösa och politiska friheter. Människan kommer att träda ut ur sin självförvållade omyndighet, som Kant formulerade det.
Så blev det nu inte eftersom den politiska friheten i den moderna, demokratiska staten äts upp av den ekonomiska frihetens alla krav, det vill säga marknaden. Molander för ett långt resonemang om detta. Det personliga ansvaret försvinner i vad som uppstår som en juridisk person – aktiebolaget som idag växer över staten.
De juridiska personerna har trängt in i alla delar av vardagen. De femtio största företagen 2016 hade – påpekar Molander – vart och ett intäkter som översteg 100 miljarder dollar. Det är mer än Finlands totala skatteintäkt. Det svenska näringslivets utgifter för reklam och marknadsföring uppgick 2015 till 133 miljarder kronor – vilket motsvarar tre gånger svenska statens utgifter för rättsväsende eller för universiteten. Man kan tillägga – USA har nu definitivt tippat över från demokrati till plutokrati. Presidenten som en allsmäktig verkställande direktör.
LÄS MER:Också i Sverige var angivarna redo
I ljuset av den utvecklingen ser Molander hot mot demokratin och statens möjligheter att balansera egennyttans krav. Ytterst handlar det om att försvara civilsamhällets fundament och säkra utbildningen. När det gäller att övervaka och stabilisera marknaden finns hittills inga alternativ till staten, men med en svag stat kan företag nu exempelvis kalkylera med vinster som är större än företagsböterna.
Till sist handlar det hela hos Molander om hur staten successivt urholkas - vilket får konsekvenser för utbildningssystemet, för demokratin, för politiken i sig. Utbildning och infrastruktur hör till statens kärnuppgifter, påpekar Molander, men nu är situationen förändrad: "Med aktiebolaget sökte man en associationsform som skulle frigöra ekonomiska krafter under kontrollerade former. Man skapade ett monster."
Stat och näringsliv
Vad Molander söker är helt enkelt en funktionell arbetsfördelning mellan stat och näringsliv och han påminner om hur sådan samverkan har varit avgörande för utbyggnaden av den svenska infrastrukturen. Men kravet på ökad ekonomisk frihet är således inte längre en bundsförvant till upplysningen. Det anspråket kan i själva verket bli ett hot mot demokratiska och rationella ideal, argumenterar Molander.
Men hur skulle en annan associationsform än företaget se ut? Som bevarar initiativ och kreativitet? Jag ser inget omedelbart svar där, fast Molander är trots allt en man i den rationella mitten – en förhandlingsvillig statstjänare som tänkt mer än de flesta andra i professionen. Jag anar att han har ännu mer att säga.
I slutet av boken framstår Molander till sist som en historiefilosof av det pessimistiska slaget. Arvet efter upplysningen är urgröpt. Markis Condorcets misstag var hans storögda optimism. Han räknade inte med människans avund och felbarhet, att demokratin kan förvanskas i "illiberal" form – och han straffades för det misstaget.
I dag ser vi på olika håll föraktet för både demokratin och för staten som organisationsform. Tecken är överallt – President Tweet of Trumpistan, fake news, filterbubblor, kinesisk kapitalismkommunism, ryskt hackervälde… Och samtidigt har vi Hans Roslings annorlunda rapporter. Världsfattigdomen minskar.
Jag har trots allt svårt för den entydiga historiepessimismen, men att läsa Condorcets misstag är i sammanhanget en självupplysande gärning.
