”Bort, ditt häxyngel!”, väser Prospero till Caliban i William Shakespeares Stormen. Häxyngel är bara ett av många fantasifulla invektiv som den förslavade infödingen förväntas lystra till, men det är denna dubbla förolämpning Margaret Atwood valt som titel på sin intelligenta och lekfulla tolkning av en av den store dramatikerns märkligaste pjäser.
I fjol var det 400 år sedan Shakespeare dog och hyllningarna lät givetvis inte vänta på sig. Hedersbevisningarna har bland annat handlat om att nytolka pjäserna och Atwoods roman, som utkom under jubileumsåret, är ett uppfriskande bidrag till det internationella Hogarth Shakespeare-projektet, där en handfull framstående författare ombetts skriva egna gestaltningar, eller fanfiction om man så vill.
Shakespeare diktade själv gärna vidare på existerande berättelser, var mycket för upptåg, ordlekar och annat litterärt fuffens. Han använde sig också flitigt av diametrala motsatspar som speglar sig i varandra och på djupet blir svåra att särskilja. Lägg därtill det groteska och övernaturliga inslaget. Med andra ord är det lätt att förstå att Atwood går i gång på Shakespeare. De har mycket gemensamt och hon har i flera intervjuer pekat ut honom som en central inspirationskälla.
Kanadensaren Atwood har förlagt handlingen till sitt eget hemland och håller sig till en igenkännbar nutid, ja så aktuell att hon får in manliga regissörer som potentiellt arbetsmiljöproblem på radarn. Den av brodern landsförvisade magikern Prospero, som är den rättmätige hertigen av Milano, återuppstår i Häxyngel som Felix, en framgångsrik regissör som förvisas från teatern av sin närmsta vän och medarbetare Tony. Det är, liksom i originalet, snudd på ett brodermord eftersom Felix redan är kraftigt försvagad av att ha förlorat såväl hustrun som sin lilla dotter Miranda.
Atwood skriver dock inte ut Miranda ur handlingen. Istället löser hon elegant problemet med luftanden Ariels existens i nutida miljö genom att dubbelexponera den älskade dotterns kvardröjande skugga med Ariels osynliga närvaro. Det är i dessa scener, som utspelar sig i det ruckel dit den känslomässigt skadskjutne Felix dragit sig undan, som romanen inte bara blir en virtuost redovisad läsning utan också en innerlig och självständig gestaltning av dramat.
Föga överraskande nöjer sig inte Margaret Atwood med en enda läsart. Rucklet som återspeglar originalets ö har en motsvarighet i fängelset där Felix tillsammans med internerna sätter upp Stormen – inte bara i en, utan två versioner. Om Stormen främst förmedlar Prosperos perspektiv låter författarinnan Häxyngel bli en polyfon berättelse där Caliban och hans döda mor, magikern Sycorax, som starkt påminner om Prospero men betraktats som hans antites, ställs i delvis nytt ljus.
Överlever Prospero sin sårbarhet när han på slutet kastat sina magiböcker i havet? Shakespeare lämnar oss med frågan, medan Atwood låter honom packa sin väska och ge sig ut på ett hav som erbjuder nya utmaningar i form av mänsklig närhet.
