Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Upp med blixtlåset, Göteborg!

Karlatornet! Fan-tas-tic! Amazing! It’s going to be huge! The best tower in the world!

Det är lätt att göra sig lustig över byggkoncernen Sernekes 240-meterssatsning. Att trivialisera och demonisera och politisera. Jöran Bellman, Claes Caldenby och Sören Olsson gör alltihop i ett debattinlägg i GP. ”Bara tillgänglig för en liten grupp som vill bo högt över alla andra.” ”Här är det privata lyxbostäder som manifesteras.” ”Ola Serneke vill bygga ett monument över sig själv.”

Rätt tarvliga argument för att komma ifrån tre pensionerade eminenser – en planarkitekt och två professorer (arkitektur respektive sociologi). Och att man missar möjligheten till en Trump–syrlighet får skyllas författarnas uppenbara brist på omvärldskoll. Eller vad sägs om det här påståendet: 
”Höga hus var moderna i Chicago och New York för mer än ett sekel sedan.” 

Senast jag var på Manhattan, för ett drygt år sedan, stapplade jag omkring med huvudet i nacken mest hela tiden; 48 splitternya skyskrapor (över 150 meter) har färdigställts i staden de senaste tio åren och inom de närmaste tre förväntas hela 47 till stå klara (enligt the Global Tall Building Database). 

Det skapas skrapor som aldrig förr.

Gert Wingårdh hävdade nyligen att vilket som helst av de övriga fyra Karlatornsförslagen (däribland hans eget) hade varit att föredra framför det som valdes. Och det där är ju en av tjusningarna med höga hus, det pratas om dem, hos frissan, på bussen, på lunchen, arkitekturen blir allas angelägenhet. Precis som sig bör. 

Men att Skidmore, Owings & Merrills ”blixtlås” till byggnad inte skulle hålla måttet (ursäkta vitsigheten) har knappast någon påstått; förslaget är imponerande lättläst, har skulpturala kvaliteter som syns på flera kilometers avstånd och hinner man färdigt till Göteborgs 400-årsjubileum kommer den där vridningen i fasaden för alltid att liknas vid en festlig serpentin. 

”En inneboende skönhet som inte förhäver sig”, som Peter Jackson, den ansvarige engelske arkitekten, uttryckte det när jag intervjuade honom för tidskriften Rum.

För stadsbyggnadskontorets tjänstemän lär det bli fest oavsett när tornet står klart. Och det är de väl värda. För i motsats till vad Bellman, Caldenby och Olsson påstår har den här processen skötts exemplariskt. För en gångs skull har fokus legat på arkitekturen, på att åstadkomma en kvalitetsbyggnad, och inte på de vaga och svårdefinierade samhällsutmaningar av social karaktär som annars tillåtits dominera stadsarkitekt Björn Siesjös och stadsbyggnadsdirektör Agneta Hammers fem år vid makten. 

Genom att koncentrera sig på det de kan, på det de är utbildade till, har duon vitaliserat Göteborgs sömniga arkitekturklimat. De har med framgång försvarat SOM:s design (jämför med devalveringen av Norman Fosters Slussenförslag i Stockholm) och är nu på god väg att förära Norden en första ikonbyggnad av samma arkitekter som ritat utsökta Burj Khalifa i Dubai, eleganta Lever House på Manhattan och kirurgiskt precisa ALCOA Building i San Francisco.

Mest läst