Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

americavera.jpg
America Vera-Zavala Bild: Lisa Thanner

Ungdomarna blev medborgare genom att ifrågasätta Sverige

America Vera-Zavala skriver på nationaldagen om vägen till svenskhet i förorterna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Under tidigt 80-tal i Stockholmsförorten Fisksätra blev jag svensk. Det var där jag lärde mig språket, det var där jag plockade bär, valde bort giftsvamp, sjöng små grodorna och kanske även nationalsången även om den inte var så viktig då.

På den tiden ville myndighetssverige att vi som kom från andra länder skulle fokusera på att behålla vårt språk. Min mamma vägrade och satte mig i en förskola bland radhusen där jag lärde mig svenska fort. Överhuvudtaget gick allt i en rasande fart. Jag kom hem varje dag med någon ny information om hur vi skulle bli svenskar. Vi plockade blåbär och vitsippor men absolut inte blåsippan som var fridlyst. Vi lärde oss om allemansrätten och firade midsommar, för det mesta ute på Åkers Runö, en socialdemokratisk folkhögskola i Åkersberga. Jag skulle uppskatta att det tog mig tre till fyra år att känna mig svensk, vilket var tur, för några år senare kom Ny Demokrati och lasermannen och ställde sig mitt i vägen för min nya identitet. För första gången hörde jag mig definierades som svartskalle.

Sen dess har det flesta förorter slutat att ses som platser där svenskhet skapas. Istället används förorten som ett avskräckande exempel där anti-svenskhet frodas.

Två gånger den senaste månaden har jag gått in i ett slags minnesrum för denna tid. Betraktat den där lilla flickan som satt på biblioteket i Fisksätra och liksom blev svensk, i en sann övertygelse om att det handlade om kunskapserövring. Om jag bara kunde tillräckligt mycket kunde jag visa att jag var värd min titel.

Något liknande berättade Salla på Dramaten nyligen. Om hur de, när Latin Kings startade, verkligen ville visa sin tillhörighet. De rappade på svenska, de samplade svenska barnsånger, Olof Palmes tal och de samarbetade med kända ”svenska” artister som Håkan Hellström. Ändå stämplades deras hiphop som förortsmusik som ställdes mot det inhemska.

Smärtan över att förlora sin svenskhet delar jag nog med många. Men när jag läste senaste numret av tidskriften Arkiv så förändrades för mig ett perspektiv. I en av texterna får vi följa Jasmin och hennes engagemang i förortsrörelsen Megafonen. Berättelsen handlar om hur hennes medborgarskap och identitet växte fram genom kampen för ett bättre samhälle. Det jag insåg var att det svenska medborgarskapet också kan skapas just genom att ifrågasätta det Sverige vi har idag.

LÄS MER: Staden är den nya konfliktzonen

Jag vet inte vad som händer på nationaldagen i Bergsjön, Hammarkullen, Biskopsgården, Västra Frölunda. Det jag vet är att städerna håller på att falla isär. De rika och fattiga bor alltmer geografiskt isolerat i olika delar av staden och det har sannerligen inte blivit lättare att bli svensk. Men det jag vet är att det finns många unga i vardande, som blir svenska inte bara genom att lära sig plocka vitsippor utan engagera sig för att göra platsen där de lever till en bättre plats.

Mest läst