Jan kommer bli departementschef och Ingrid jobbar som lärare. De bor i ett fint hus och livet tycks utstakat. I det förflutna njöt de tillsammans med sina två pojkar och farföräldrarna, där de satt i sommarsolen under päronträdet åt våfflor och drack kaffe i ärvt porslin. Deras vänner grälar eller skiljer sig, men själva skall de snart fira silverbröllop och när Jan och Ingrid ligger med varandra, vilket sker några gånger i månaden, brukar Ingrid mumla, vad bra vi har det. Men det har de inte.
LÄS MER:Jörn Donner skriver blodig, finsk historia
Varningssignalerna ljuder redan från början i den norska författaren Nina Lykkes roman Nej och åter nej. Ingrid är femtio år och älskar inte längre sitt arbete. Hon har blivit asocial och är trött på bortskämda elever, slarviga, tigande söner. Lykkes beskrivning av tonårstrots och föräldrarnas oförmåga att kommunicera är bitande och träffsäker. På sidan 93 kommer katastrofen. Jan erkänner att han har ett förhållande med den trettiofyraåriga, coola, ensamstående kollegan Hanne. Han vet inte vad förhållandet kommer att leda till, är obeslutsam och egocentrisk. Ingrid frågar precis som Marianne i Ingmar Bergmans Scener ur ett äktenskap – vad har jag gjort för fel? Det är mycket som påminner om Bergmans verk och som visar att otrohetens och kärlekens turer är sig lika oavsett tid och rum. Ingrid känner ett allt större behov av frihet från den borgerliga familjens alla måsten. Hennes slutliga revolt är dråpligt skildrad, men föga trovärdig.
Lykke låter de tre huvudpersonerna ge sina versioner av sig själv och av den andre. Det är smart. Perpektiven vidgas och det sociala spelet mellan könen, familjen och vännerna kompliceras. Vardagens ritualer som ett kitt mellan människor eller som tristess och tvång? Bådadera. Välståndets njutningar och baksidor med sjukskrivningar och egofixering, allt talar om vår tids problem.
Nina Lykke ser med en ironisk ganska kall blick på sin samtid. Underhållande? Ja, och mycket nutida.
