Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

14227b.jpg
Lisen Adbåge. Bild: Linda Petersson

Underbart problematiskt om makt på skolgården

Ingrid Bosseldal spjärnar emot slutet men påminns om att barn älskar litterär skamlöshet.

Barnbok

Lisen Adbåge

Dom som bestämmer

Bonnier Carlsen

3-6 år

Det är en brokig blandning barn som samspelar i Lisen Adbåges bilderbok Dom som bestämmer. Långa, korta, storhövdade, långärmade, vithåriga, kaninörade. Ändå är de, kanske just för att de är så mångskiftande i stil och uttryck, lika. Jag får söka i ansiktsuttryck och kroppshållning för att hålla ordning på vilka som hör till vilket av handlingens två gäng: Dom som bestämmer (griniga och aggressiva) och Vi som inte får vara med (ömsom uppsluppna, ömsom stukade). En introducerande formulering antyder allvaret i grupperingarnas självförståelse: ”På gården bestämmer dom som bestämmer, att vi som inte får vara med, inte får vara med”.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Först uppskattar jag inte alls den här boken. Revanschen i upplösningen, där gruppen som inte får vara med plötsligt tar chansen att säga NEJ när dom som bestämmer beordrar dem att vara med och spela fotboll (eftersom det inte går att spela på bara fyra personer), banaliserar något som borde vara fyllt av skam och förtryck. ”Vi som inte får vara med” verkar i och för sig ha en oböjlig förmåga att möta världen med entusiastisk nyfikenhet, men de har på uppslag efter uppslag fördrivits och förtryckts. På det sista uppslaget röstar de med fötterna (tydligt markerat i bildspråket) och utbrister ystert: ”… plötsligt var det vi som bestämde”. Jag är inte redo att tro på det där. Eller jag gillar det inte. Det är brutalt och trivialt. Det är den fria marknadens tillskyndares förenklade världsbild. Förnekad skam blir snarare hat än triumf.

Sedan läser jag boken tillsammans med ett barn. Hon skrockar, skrattar och – jublar. Och jag påminns om något jag varit på väg att glömma: Barn älskar litterär skamlöshet; att någon utan krusiduller gör anspråk på världen. Dessutom kan få ord skapa sådan existentiell svindel, som ett distinkt ”Nej”. Det är så världen – ur den förtrycktas position – kan hanteras och till och med utmanas.

När jag påminns om det, ändrar jag mig. Det här är faktiskt en alldeles underbart problematisk historia.

9789163894336.jpg

Läs mer om Barnkultur
Mest läst