Samma dag som Medieutredningens första del lämnas ut häver Journalistförbundet upp ett ramaskri. Frihetens pris heter den dystra lilla rapporten. Där framgår att hälften av de svenska frilansjournalisterna skulle leva bättre på socialbidrag än på inkommande lön...
Denna nattsvarta bild framstår ändå som rent bekymmersfri om man jämför med Medieutredningens tre värsta framtidsscenarier. Där har nämligen behovet av journalistik i stort sett upphört. I denna snara framtid är var och en sin egen journalist, rentav sitt eget medium. Medborgarna blir Medieborgare, siar utredningen.
Men först ska räddas vad som räddas kan. Branschen väntar spänt på vad Medieutredningen ska säga om det nya presstödet, som föreslås bli ett kvalitetsstöd till journalistiken, oavsett teknisk plattform. Hur detta stöd ska se ut avslöjas först i mars.
Som utredaren Anette Novak framhåller har utredningen fått för kort tid för att de själva skulle ha hunnit initiera en kvalificerad framtidsanalys. Lite fräckt har de lånat av Nederländerna.
Holländarna talar om det första scenariot som ”den stora massans insikt”, där medieborgaren gör sina egna nyheter. Mediebranschen har dukat under, men överlever i små nischer för en elitpublik.
I Scenario 2, ”Några få vinnare” är det Google och Facebook som gör som de vill. Möjligen kan detta leda till ökat behov av journalistisk gerillaverksamhet mot jättarna.
Scenario 3: ”Lokal, skyddad verkstad”. Traditionell journalistik är försumbar, reducerad till konsumentens intressen.
Scenario 4, till slut, kallas ”De starkaste överlever”. Några traditionella medieföretag anpassar sig. Journalistikens granskande roll blir kvar i en delvis förändrad värld. Någon idyll utlovas inte, men inte heller medialt Harmageddon. Och frilansarna överlever!
I en egen kommentar skissar utredaren Anette Novak ett antal känsliga balanspunkter i det svenska medielandskapet.
En känslig punkt är balansen mellan granskare och granskande. På kort tid har kommuner och andra myndigheter anställt fler kommunikatörer och informatörer, samtidigt som den granskande journalistiken är försvagad. Lägg därtill att det snart går två pr-konsulter på varje journalist. Var ligger smärtpunkten?
Den allra farligaste punkten hittar vi i stycket ”Balansen mellan offentligt finansierade medieföretag och fria, kommersiella medieföretag”. Anette Novak varnar för att statligt finansierad public service kan få en alltför stark ställning på marknaden. Hennes uppfattning skymtar igenom: ”ett litet antal medier kan aldrig hävda monopol på att arbeta i allmänhetens tjänst.”
Huggsexan om public service-miljarderna börjar alltså redan i Medieutredningens första del. Det är bara att hoppas att politikerna inser att de måste öppna plånboken för fler medier i allmänhetens tjänst, inte färre. En sak är klar: det kommer att bli dyrt att försvara de demokratiska, granskande och konstnärliga idealen i framtidens förödda medielandskap.
