Den bitterljuva nostalgi<strong id="strong-61650caa573744d4deb83b7f1a6bd10f">n </strong> i den kärleksfulla dödsdansen som Ljudmila Ulitskaya förmedlar, känns i solar plexus. Men det som kanske berör mig mest är hennes träffsäkra och målande språk.
Den bitterljuva nostalgin i den kärleksfulla dödsdansen som Ljudmila Ulitskaya förmedlar, känns i solar plexus. Men det som kanske berör mig mest är hennes träffsäkra och målande språk. Bild: Cato Lein

Ulitskaja skildrar en bitterljuv gemenskap

I en kvalmig vindsvåning i New York ligger konstnären Alik inför döden, omgiven av en drös älskarinnor. Med lidelsefull precision skildrar Ljudmila Ulitskaja hur konkurrerande kärlek och utanförskap binder människor samman.

ANNONS

Samtidigt som Sovjetunionen håller på att falla sönder, förtvinar Aliks kropp. I det forna hemlandet på andra sidan järnridån trängs folk i sina kommunalkor. I dessa sovjetiska kollektivlägenheter väljer du inte vem du delar kök med, och på samma sätt ser det ut i konstnärens hem tillika ateljé. Kvinnorna som vakar vid hans sida – alla ryskor i exil – har inte valt varandra. Men de har valt Alik.

Även om En munter begravning kretsar kring Alik, är det inte konstnären som är bokens protagonist. Genom att berätta om kvinnorna som han omger sig med målar den ryska författaren Ljudmila Ulitskaja snarare upp bilden av det mini-Ryssland som den döende konstnären har skapat. Det är som om han har tagit det ryska området vid Brighton beach i sydöstra New York med sig hem.

ANNONS

Där är kulturkvinnan och älskarinnan Valentina som genom ett skenäktenskap med en amerikansk bög har lyckats fly den sovjetiska diktaturen. Där är den galna grannen Gioia, en italiensk russofil som nästlat sig in i umgängeskretsen för att lära sig ryska. Irina är en före detta cirkusakrobat och ungdomskärlek som vill se till att hennes dotter ska få ryska rötter – och lära känna mannen som inte bara blir en själsfrände utan underförstått också är hennes biologiska far. Och så Aliks hustru Nina, som i avsaknaden av att känna sig hemma dövar den ofrivilliga exilen – hon har flyttat för sin notoriskt otrogna makens skull – med vodka. Alla är de illa självsvåldiga.

Därtill konsumerar de en hel del saltgurka, pelmeni (ryska piroger) och enligt rysk tradition: svart sött te med sylt i.

Lika mycket som en kärnfull berättelse om den ryska själen är En munter begravning en skildring av den sekulariserade judendomen –  ett återkommande tema i Ljudmila Ulitskajas författarskap. Själv identifierar författaren, liksom Alik, sig kulturellt och etniskt som jude. Men medan hon kallar sig kristen, står den döende konstnären i valet och kvalet mellan sina rötter och sin hustrus förhoppning om att slutligen förenas i kristendomen. Såväl en ortodox rabbi med korkskruvar vid tinningarna som en rysk-ortodox präst besöker lägenheten. Båda två är givna gäster när det slutligen blir dags för begravning och efterföljande vodkakalas.

ANNONS

Den bitterljuva nostalgin i den kärleksfulla dödsdansen som Ljudmila Ulitskaya förmedlar, känns i solar plexus. Men det som kanske berör mig mest är hennes träffsäkra och målande språk. Hur en av kvinnorna handskas med pengar beskriver hon med "de små summorna växte precis som små barn – obemärkt". En av damerna har en röst så sval att "den lämnade små vibrationer efter sig i luften, som vågorna efter en leksaksbåt i vattnet". En solnedgång är "som en femkopekslant bakom soffan". Det är meningar som även tagna ur sitt sammanhang fungerar som poesi.

En munter begravning skrevs 1997 och gavs ut på svenska av förlaget Bazar för första gången 2007. Det här rör sig således om en nyutgåva och det är bra att den svenska publiken påminns om en av Rysslands största nu levande författare – tillika Putin-kritiker.

ANNONS