Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

HBOkollage.jpg
Bill Hader spelar deprimerad yrkesmördare i Barry, medan Jodie Comer och Sandra Oh leker katt-och-råtta i Killing Eve. Bild: HBO

Tryck in medicinen i en köttbulle

Dödsallvarliga Westworld och The handmaid´s tale får Johanna Hagström att misströsta. Men hon har hittat två mördare som piggar upp.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har sett och recenserat flera av vårens stora dramakanoner, exempelvis de omtalade andra säsongerna av Westworld och The handmaid's tale på HBO.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

De är imponerande på flera sätt: Lyxigt påkostade, välspelade in i minsta biroll, med storslagna scenografier och estetiskt avancerad kostym. Och, åtminstone vad gäller Westworld, med digitala illustrationer i världsklass.

LÄS MER: Westworld olidligt tjatigt bortom sexet och våldet

Ändå har jag svårt att engagera mig i dessa mastodontbyggen. Deras främsta problem är att de tar sig själva på så stort allvar. Jag vet, de ger oss svidande påminnelser om att vi redan inträtt i de dystopiska världar som de porträtterar. Särskilt The handmaid's tale får folk att dra paralleller till Trump-USA och skriva glödande inlägg i sociala medier om att "det här upplever vi små bitar av varje dag".

Men vill jag vältra mig mer i det eländet kan jag titta på nyheterna. Jag behöver motbilder, skruvade personer, ett lätt handlag och glimten i ögat. Jag är medveten om att det finns inslag av verklighetsflykt här, men det handlar om annat också.

Ren verklighetsflykt är för mig att se lättsam underhållning, gärna brittiska shower med blankt studiogolv, som QI och Graham Nortons talkshow. Den typen av program invaggar mig för en stund i varm, trygg förvissning om att allt nog ändå kommer att ordna sig.

LÄS MER: Nya Handmaid's tale både lättare och tyngre

När det gäller drama så blir jag gärna utmanad, men helst inte på det sätt som ovan nämnda serier gör, där mycket handlar om att härda ut för att om möjligt få ett svar i sista avsnittet av åtta-tio heltimmesprogram. De är i mitt tycke på gränsen till självgoda i sitt pompösa anslag.

Då funkar det bättre med den gamla devisen "tryck in medicinen i en köttbulle så slinker den lättare ner". Följaktligen är det dramakomedin, eller den "svarta humorn", som lyckas bäst med att peta på mina ömmaste punkter utan att få mig att slå bakut.

Den här våren har SVT-serien Bonusfamiljens andra säsong lyckats utmärkt med att diskutera kärnfamiljsnormer och mitt i livet-ångest, inlindade i klassisk igenkänningshumor.

Och ska jag rekommendera ett par serier på HBO så är både Barry, med Bill Hader från Saturday night live, och Killing Eve, med Sandra Oh från bland annat Grey's anatomy, rent tv-godis.

LÄS MER: Plötsligt händer det: Andra säsongen är bättre än första

Märk väl att det är tv-godis med sälta. Särskilt Barry är ett ont porträtt av den helt omänskliga miljön i Hollywood, där Bill Haders deprimerade kontraktsmördare trots allt får en strimma av hopp om ett varmare sammanhang och en väg framåt när han omfamnas av en grupp peppiga skådespelaraspiranter.

Killing Eve är ytligare, men utmanar ändå den rådande samhällsordningen genom att två kvinnor spelar huvudrollerna som agent (Sandra Oh) och seriemördare (Jodie Comer). I en tid då bristen på kvinnlig representation i film- och tv-branschen är i fokus så gör serien dessutom fullständigt mos av Bechdel-testet. Uppfriskande, bara det.

Mest läst