Att Språkrådet i kommande upplaga av Svenska skrivregler öppnar för engelskt plural-s får journalister att gå ut och göra skojiga enkäter på stan och experter att älta om det verkligen är bättre att säga mangos än mangor. Författaren Sara Lövestam är precis överallt och talar om sin nya och underhållande bok Grejen med substantiv, medan Svenska Dagbladet flaggar för att ge ämnet språk större utrymme efter omgörningen. Man kan nästan få för sig att grammatiken håller på att göra sig av med sitt oförtjänta rykte om att vara trist och svår.
Stora förväntningar inför festival
Det är alltså med ganska stora förväntningar jag tar mig till årets upplaga av Grammatikfestivalen vid Göteborgs universitet. Jag tänker folkligt, festligt och fullsatt, glitter och glamour, lingvister som dansar på borden med Lars-Gunnar Andersson som självklar kung i dj-båset.
Men här finns knappt en skylt och när jag väl kommer in på Humanisten är allt precis som vanligt. Det luktar stekt fisk från kafeterian, studenter med svarta tygkassar och färgglatt hår diskuterar stora frågor och trots att det är 25 år sedan jag pluggade här skulle jag kunna ta mig till stora hörsalen med förbundna ögon. Jag smyger mig in genom dörren mellan två föreläsningar, väljer en rad på lagom avstånd och slår mig ner långt ut på kanten.
Det är en festival som är öppen för alla intresserade, men vi som är här är redan frälsta. Publiken är blandad i ålder och kön men består förstås till största delen av studenter. Det är lite som att titta på sig själv när man en gång satt just här och försökte räkna ut satser (ja, räkna) och få grepp om sin kategorialgrammatik. Lingvistik kan vara stort, brett och alldeles underbart men också extremt teoretiskt, smalt och inte så lite svårtillgängligt. Just kategorialgrammatik lär aldrig nå de stora massorna.
Temat för festivalen är tack och lov det betydligt bredare ämnet språk och norm, och hela dagen är fylld av intressanta föreläsningar. Det är fint att vara med likasinnade – här finns en outtalad och trivsam samhörighet – och för oss är det fest att höra om påhängsfrågor på svenska (de finns, gör de inte det?) och diskutera när man kan utelämna ordet ha.
Känns väldigt bekant
Jag funderar ganska länge på om inte tavlan som hänger på väggen i hörsalen är densamma som hängde där på 90-talet; den känns liksom det mesta här väldigt bekant. När jag fäller ner det lilla bordet för att anteckna ser jag klottrade små hjärtan och textraden ”Did you miss me?”.
”Bara litegrann”, viskar jag som svar. Men jag tänker absolut komma tillbaka nästa år då det är dags för den tionde Grammatikfestivalen. Den här dagen avslutas visserligen med mingel och levande musik, men ett tioårsjubileum borde höras ända ner till Götaplatsen.
