Berlinteatern Schaubühne har under Thomas Ostermeiers ledning byggt upp ett internationellt rykte efter att ha turnerat flitigt världen över, inte minst med pjäsen En folkefiende som nu gästar Göteborgs stadsteater med två föreställningar på stora scenen. Intrigen från Henrik Ibsens En folkefiende har bevarats, men blir i Florian Borchmeyers bearbetning en träffsäker skildring av den politiskt medvetna och urbana medelklassen i vår samtid. I sin livfulla regi inkluderar Ostermerier livemusik, slagsmål och en dos fransk kapitalismkritik. Publikdeltagandet införlivas effektfullt i fiktionen genom att skapa äkta tumult och osäkerhet när pjäsen kräver det.
Konflikten i pjäsen är enkel men svårlöslig. Ett hälsobad ska slå upp porterna, och rädda ekonomin i den lilla staden. Christoph Gawenda spelar läkaren Thomas Stockmann som upptäcker att vattnet i badanstalten är förgiftat och vill publicera sin upptäkt i tidningen. Problemet är att projektet leds av hans bror Peter, lokalpolitikern som inte vill skjuta upp invigningen med två år och lägga miljoner på ombyggnad. I rollen som brodern står Konrad Singer för mycket av den subtila komiken under kvällen, och med små medel drar han fram det roliga hos en högt uppsatt makthavare med känslig matsmältning.
När vi släpps in i salongen är scenen skymd av ett svart draperi, en nedsänkbar skärm med en projicerad text där reklamsloganen I am what i am kallas för en krigsförklaring mot allt som existerar mellan varelser (det är inte konkretare än så). Det är ett utdrag ur den Det stundande upproret, ett antikapitalistiskt och revolutionsromantiskt manifest från 2007 av den anonyma franska gruppen Den osynliga kommittén. I Sverige har skriften även tidigare förekommit på scen, i Helena Granströms dramatisering på Turteatern 2011. Utdraget ger en föraning om vad som komma skall, men det som kommer först är bandövning och middag hemma hos doktor Stockmann.
Hemmet ser i Jan Pappelbaus stramt svartvita scenografi ut som en gammal industrilokal som är renoverad till en rymlig och avskalat loftvåning. Ett matbord, en soffgrupp i svart läder. Resten av inredningen utgörs av Katharina Ziemkes väggmålningar, vit krita på den svarta väggen. Under föreställningens gång används väggen för att skriva ut tid och plats för scenerna.
I Borchmeyers bearbetning har Stockmanns idealistiska och principfasta dotter försvunnit och smält ihop med Stockmanns fru, spelad av Eva Meckbach. Hon lyckas både förmedla det sorgliga och det roliga i en övertygelse som äts upp av vardagslivet.
Moritz Gottwald roar men spelar ibland över som den gräsrökande och jammande hipsterjournalisten Billing, med stora hörlurar och gula jeans. Medlaren mellan de frisinnade och borgarna är den underbart torra Aslaksen (David Ruland), som finansierar Hovstads (Renato Schuch) tidning och manar till besinning. Kostymör Nina Wenzel har gett rollfiguren en perfekt uppdaterad en look som andas affärsresenär på inrikesflyg, med blanka skor, jeans och klubbkavaj.
Trots att rollfigurerna har uppdaterats som privatpersoner så har deras offentliga roller förblivit intakta. En diskrepans uppstår: personer som ger intrycket av att vara hämtade från gentrifierade delar av dagens Berlin ställs inför konflikter hämtade från ett borgerligt småstadsliv på 1880-talet. Trovärdigheten förtas, men det visar på ett fascinerande sätt upp vad som har förändrats och vad som är sig likt.
Den två och en halv timme långa föreställningen saknar paus, men när det är dags för doktor Stockmanns offentliga föredrag för allmänheten, pjäsens klimax, får publiken några välbehövliga avbrott från intrigen. Belysningen tänds, salongen blir en del av scenrummmet och publiken blir en del av pjäsen.
Medan Stockmanns förvandling hos Ibsen är en tydlig konsekvens av hans motgångar, förvandlas doktorn här plötsligt och oförklarigt från en borgerligt bohemisk läkare som brinner för vetenskap och ekonomiska framsteg, till en antipsykiatrisk samhällsstörtare a la Den osynliga kommittén. När Aslaksen vänder sig till publiken och frågar hur många som i valet skulle kunna tänka sig att rösta på Stockmann lyfts ungefär hälften av händerna, om inte mer. Aslaksen själv spelar rollen som den måttliga liberalismens röst, och kräver att publiken ska förklara sitt försvar av denna “rödfärgade fascism”. När pjäsen återgår till sin intrig blir Stockmann bortjagad och förnedrad av stadens befolkning, trots stödet i salongen.
På slutet skiner Markus Gertken som Morten Kiil, Stockmanns svärfar vars fabriker har bidragit till förgiftningen av vattnet. Under pjäsens gång promenerar han avslappnat omkring med sin schäferhund (ja, en riktig hund) och håller sig tyst medan politikerna, journalisterna och forskarna grälar och gapar, för att på slutet genom ekonomiska krafttag få precis som han vill. I sitt nederlag får Stockmann kanske ändå en upprättelse. För var det inte just det som han försökte predika? Att vi är fast i ett deprimerande och lönlöst skådespel, där det ändå är kapitalet som drar i trådarna.
