Skillnaden mellan pornografi och konst är att pornografin alltid har ett mål i sikte, medan konsten nästan alltid är intresselös. I alla fall om man skall tänka som Kant. Det är finare att betrakta en ros, utan att vilja plocka det, ett konstverk, utan att vilja köpa det, och en människa, utan att man nödvändigtvis vill ligga med personen i fråga. Men vad skall man säga om Instagramkonsten – den konst som befinner sig mellan konst och mjukporr? Rör det sig om det intimas revansch på det offentliga rummet, en revolution som kommer få murarna mellan det privata och det offentliga rummet kollapsa en gång för alla ?
När jag bläddrar genom den spektakulära, smarrigt snuskiga coffeetable boken Pics or it didn’t happen gjord av de svenska USA-baserade konstnärerna Arvida Byström och Molly Soda är jag så gott som övertygad om det. Som den legendariska, kultförklarade amerikanska författaren Chris Kraus skriver i bokens förord så är samtidskonstens uppgift snarare att uppfinna nya metoder för att upptäcka mönster i samhället, än att "skapa" något nytt. Byströms och Sodas gemensamma bildsamlingsprojekt började som en sorts kyrkogård över alla förlorade fotografier som censurerats av Instagram.
De bad sina Instagramföljare att skicka bilder som tagits bort från deras konton. Resultatet blev en uppsjö av fullkomligt genialiska bilder på genitalier, bröstvårtor, mensfläckar, trosor som ger kameltå, könshår som sticker ut från trosorna, även påklädda kvinnor och en rad riktigt absurdistiska bilder, som skulle förlora på att bli beskrivna. Vad säger dessa censurerade bilder om vår tid? Att fängelsernas och psykiatrins panoptikon strukturer förflyttats till våra sociala medier? Går vi som Kraus insinuerar mot narcissismens århundrade där även satelliterna som kretsar kring jorden fungerar som selfieapparatter i miljarddollarklassen? En död värld som försöker se levande ut ?
Vit, smal cis-kropp i centrum
Nej, skulle jag säga, efter jag har noggrant kontemplerat alla dessa fullkomligt briljanta dekonstruktioner av kvinnokroppen, att det är livets revansch på döden, den perfekta skönhetens död, som iscensätts. Och panoptikonen finns även i våra huvuden. Hur kommer vi åt de mekanismerna? Är en kvinna mer fri för att hon visar en blodfläck på sin trosa, medan hon sitter och tar en selfie med benen isär?
Jag vet inte. Och det är just det som gör dessa bilder så starka och svårkategoriserade. Jag kan inget annat än applådera konstnärerna och hoppas att boken även kommer få en uppföljning, för som det är nu, är det med undantag för några fabulösa bilder på människor av oklar könstillhörighet, ett par tjejer med asiatiskt utseende och en mycket cool, svart, kvinna med en mobiltelefon instucken i hijaben, trots allt den vita, smala cis-kvinnokroppen som står i centrum.
Detta gör att vi ändå befinner oss långt ifrån en sann och djupgående bildrevolution. Men konstnärerna har satt fingret på Instagrams, och indirekt, vår tids stora vita fläckar, den moderna människans fullkomligt katastrofala relation till sin sexualitet, kön, klass och religion, vilket är ett enormt steg i sig. Å andra sidan så tror jag att liberala plattformer, där bilder får flöda hur fritt som helst, i en tid där människoflödena blockeras mer än någonsin, producerar både en falsk och icke-önskvärd idé om frihet.
Och vad vore konsten utan förbudens och censurens mekanismer? Ingenting.
