Första gången jag besökte Coto Doñana liftade jag dit med andalusiska lantarbetare. Det var tidig vår och vi satt på flaket och skumpade fram över grusvägarna. Nu är det jordgubbar som gäller, berättade de. Sedan blir det tomater, citrus och pinjekottar – i november drar vi till La Mancha för saffransskörden. Så frågade de om det var Jungfrun eller dromedarerna som var mitt mål. Jag skrattade åt talet om dromedarer, men de stod på sig. Och det sista de sade när jag släpptes av framför kyrkan i byn El Rocío var att inte glömma dromedarerna.
Och nu är jag där igen, i vildavästernstaden vid kanten av träsklandet Las Marismas i nationalparken Coto Doñana. Människor väller in i kyrkan med Nuestro Señora del Rocío och i annexen intill tänds tusentals stearinljus till åminnelse av miraklet med jungfrun – vars skulptur, sägs det, klarade sig igenom 700 års moriskt styre för att en dag upptäckas i ett ihåligt träd utanför byn. Hon bars till en stad några mil norrut, men återvände snart, enligt myten på egen hand. Sedan dess är hon Spaniens viktigaste vallfärdsmål.
Flyttfåglar från norr, på väg till och från Afrika, har emellertid vallfärdat hit sedan istiden. Många, särskilt änder, gäss och tranor stannar under vintern. Och idag räknas Coto Doñana till ett av Europas betydelsefullaste naturområden. Trots det pågår en lågskalig strid. Det formella skyddet är visserligen starkt, men ständigt nya jordgubbsodlingar och risfält, tjuvskyttar och motorvägar, hotellkomplex och kortsiktiga politiker underminerar området.
Vintersolen får pinjeskogen att glöda och pärlband med hägrar, ibisar och spovar fäller i klarvattnen utanför byn. Högljuddast är flamingorna vilka är här året om. Den som först beskrev dem var Abel Chapman vilken lyckades med miraklet att samtidigt vara nöjesjägare och naturvän. I en uppsats skildrade han hur flamingorna viker ihop sina meterlånga ben för att ruva. För den texten blev han utskrattad och än värre skulle det bli när han år 1884, i januarinumret av The Ibis, skrev om sin upptäckt av vilda dromedarer ute i sumpmarkerna. Skepsisen övergick då i löje.
Fast Chapman hade rätt, både ifråga om flamingornas hopvikningskonst och dromedarerna. När de senare kom hit är dock osäkert. I klassikern Portrait of a Wilderness hävdar Guy Mountfort att de importerades i början på 1800-talet. Lantarbetarna jag liftade med menade dock att dromedarerna anlände tillsammans med morerna. Finns någon kvar idag är det ett mirakel. Vilket inte vore otroligt.
