Vi spelar schack, parti efter parti. Och inget är det andra likt. Eller rättare sagt, dragen i spelöppningen följer alltid en väl upptrampad stig vilken snart nog grenar ut sig och får spelet att kvickt utvecklas på ett obekant och oförutsägbart vis. Förhoppningarna man närde från början grusas av plötsliga scenbyten bortom ens egen kontroll – och där man nyss trodde sig vara säker är man med ens som mest sårbar. Så med en överraskande rockad vänder partiet och i en kort paus samlar man sig och bedömer utsikterna inför det ofrånkomliga slutet.
Ja, vi spelar schack, och vi pratar om schack. Vilken är favoritpjäsen? Löparen kanske, vars sköna skärningar över planen är så mycket elegantare än det visserligen lika kraftfulla tornets preussiska rörelser i sidled och framåt och bakåt. I damen, drottningen, är löparens och tornets egenskaper förenade, men även hon är dödlig – till skillnad från kungen som aldrig kan slås. Bönderna underskattas alltid, men en ihärdig bonde kan mirakulöst förvandlas till dam – det finns hopp! Och äldsta beviset för schack i Sverige är för övrigt en tusenårig schackbonde som grävdes upp på Öland. Min egen favorit är dock hästen.
Min unge motspelare försöker hela tiden få mig ur balans med hopplösa frågor. Vad skulle du välja: frysa ihjäl eller brännas till döds? Elektriska stolen eller giftspruta? Dödsstörta under bergsklättring eller fastna med foten i jättemussla och drunkna? Likt det ständiga bruset utanför – och kulturdebattens inte mindre förutsägbara deklamationer och mästrande tillrättalägganden – bara tror jag mig vara opåverkad. Fast så är det förstås inte. Och utan att jag förstått hur är jag fast; tvingad till ett tragiskt val där varje alternativ är dåligt.
Nu är du gafflad, säger min motspelare muntert, och ställd inför denna språkliga nykonstruktion måste jag välja mellan att offra löparen eller tornet eftersom jag varit ouppmärksam på vad som verkligen utspelade sig på brädet. Naturligtvis är valet hopplöst. Det är som att tvingas välja mellan frihet och rättvisa eller förnuft och känsla.
Brädets sextiofyra svartvita rutor rymmer oändligt många valmöjligheter. Spelet är därför principiellt oförutsägbart. Fast det spelar förstås roll vad man väljer. Så på frågan om favorit väljer jag hästen, som kan hoppa över fientliga pjäser, som kan röra sig djupt in i fiendeland och snabbt ta sig tillbaka helskinnad. Och som med sina tre steg fram och ett åt sidan håller modet uppe även när det är som mörkast.
är kritiker och reportagejournalist. Senast skrev han om att bygga broar som ändå måste rivas (GP 20/4).
