Nästan för bra för att vara sant – var tanken många av oss hade när Svenska artprojektet, vilket startade för tio år sedan, utkom med sin första volym av Nationalnyckeln. Med den inledande dagfjärilsboken stod det klart att det världsunika projektet inte endast är vetenskapligt banbrytande, utan dessutom ligger på en tidigare oöverträffad estetisk nivå. Som sagt, nästan för bra för att vara sant.
Från publikknipande storfjärilar har Nationalnyckeln gått vidare och presenterat nordiska organismer som de flesta av oss nog inte ens visste att de existerade. Ta stövsländorna, blomflugorna och långhorningarna! Hur många kände till dem före Nationalnyckelns praktfulla presentationer? Till september har nästa volym planerats, om samtliga fiskar – en i systematisk mening svår djurgrupp som samtidigt är högintressant utifrån kulturhistorisk och evolutionsbiologisk synvinkel.
Svenska artprojektet och Nationalnyckeln tillkom för att utforska och sprida kännedom om den biologiska mångfalden. Grundtanken är enkel; för att värna miljön och ge begreppet biologisk mångfald ett reellt innehåll måste vi först veta vad vi talar om. Runt om i världen ses detta som en pockande uppgift och Sverige är därför en förebild i sammanhanget.
Eller var. För regeringen verkar inte ha insett betydelsen och värdet av projektet och Landsbygdsdepartementet tillsatte därför en översyn i våras som nu föreslår att Nationalnyckeln läggs ner och att Svenska artprojektet får minskade resurser. I dag skall rapporten diskuteras på Landsbygdsdepartementet.
Utredarens argument är att Svenska artprojektet blivit för dyrt. Läggs bara Nationalnyckeln ner och en enklare publicering istället sker digitalt kan tjugo miljoner kronor sparas, hävdas det i rapporten. Förvisso är det mycket pengar, men då det handlar om ett kunskapsprojekt av närmast ojämförlig art och kvalité måste man fråga sig om denna kortsiktiga besparing inte är bland det enfaldigaste och mest kontraproduktiva som lagts fram under det senaste decenniet.
I översynen heter det att samhällsnyttan varit ringa och att ”spridningen av Nationalnyckeln i skolor och bibliotek är mycket begränsad”. Dessvärre är det senare korrekt. Trots att kunskapsnivån drastisk sjunker och att man med fog kan tala om en växande biologisk analfabetism bland våra skolbarn, har få lärare och skolbibliotek orkat bry sig om att visa Nationalnyckeln för sina elever. Mot bakgrund av vad som nu håller på att ske har det varit en ansvarslös och tragisk försummelse.
