Om det väldiga australiska inselberget Ayers Rock, Uluru, brukar sägas att det har en unik utstrålning som inte kan beskrivas, endast upplevas. Fast jag är osäker. För i södra Nordsjön ligger en förunderlig ö vilken också den undflyr beskrivning och måste upplevas. Likt ryggen på en urtida drake reser sig den röda sandstensklippan rakt upp ur havet. Det är Helgoland och det är dit jag är på väg.
Från hamnstaden Cuxhaven far jag med färjan Atlantis ut mot den röda ön. En våldsam storm nyårsnatten 1720 klöv Helgoland i två delar och öppnade ett gatt mellan huvudön och pannkaksliknande sandön Düne. Våldsamt var det och värre skulle det bli. Helgoland har precisionsbombats och systematiskt sprängts flera gånger om. Men till skillnad från Atlantis har ön inte försvunnit ner i djupet, vilket annars var britternas ambition när de i början av femtiotalet planerade att även spränga atombomber på Helgoland.
Åtminstone sedan början av artonhundratalet har ön varit ett eftertraktat mål för konstnärer och författare. Heinrich Heine och Franz Kafka var här, liksom August Strindberg som for hit för att gifta sig med journalisten Frida Uhl. Även de kom för övrigt med båt från Cuxhaven.
Nere i hamnen möter jag en kvinna, en av de bofasta helgoländarna. Hon pekar på ryggsäcken och frågar om jag ämnar tälta på Düne. Det var min tanke, svarar jag, och hon önskar mig lycka till med sjöjungfrurna. Meerjungfrauen? frågar jag häpet. Hon nickar till svar.
Sent på natten vaknar jag av ödsliga rop och något som påminner om lågmält prat. Det är förstås sjöjungfrurna. På morgonen är de borta, men längs stranden strax bakom mitt tält ligger hundratals slöa sälar och solar sig. Jaktförbud har resulterat i att de har viss fördragsamhet med besökare, såväl bärnstensletare som joggande nudister.
Ovanför Helgolands branta bergväggar går en väg, eller snarare promenadstig. Klippenrandweg är tyska benämningen medan den på halunder, helgoländarnas språk, heter Wai langs Klef. Halunder är det minsta av alla germanska språk, ett slags nordfrisiska med tydliga skandinaviska inslag. Endast fyrahundra personer talar det i dag. Framtiden är osäker.
Jag följer vägen längs Helgolands klev och passerar snart den världsberömda fågelstationen, Vogelwarte Helgoland. Förr, när enda ljuset i södra Nordsjön var öns fyr, sökte sig tusentals flyttfåglar hit om nätterna. Det var bakgrunden till att flyttfågelforskningen föddes här. Idag är läget förändrat på grund av alla upplysta fartyg, men forskningen fortsätter på Helgoland.
Eftersom vädret växlat frågar jag stationschefen om morgondagen, om de kommer att fånga många fåglar för ringmärkning. Högst osäkert, blir svaret – och vi skrattar bägge. För även den vetenskapliga osäkerheten grundades just här på Helgoland.En sommarnatt 1925 promenerade nämligen Werner Heisenberg förbi fågelstationen och när han nådde fram till klippkanten fick han idén till osäkerhetsrelationen vilken senare skulle ge honom Nobelpris. Men det är en annan historia.
