Kap York, nordöstra spetsen av Queensland, snuddar nästan Nya Guinea. Landskapet här växlar mellan knastertorra eukalyptusdungar och stråk av regnskog. Längs huvudvägen ligger överkörda känguruer och skyltar varnar för krokodiler i vattenhålen, att fyrhjulsdrift är påbjuden och att det är fyrtio mil till nästa bensinmack.
Jag stannar vid en dammig utpoststation och en ung taiwanesiska meddelar att det strax serveras mat. Vid bardisken sitter tillresta sportfiskare, aboriginer och några uppsluppna luffare, swagmen. Långsamt fylls lokalen när fler och fler slitna terrängbilar anländer. Det pratas boskapsskötsel och fiskelycka – samtidigt som man håller minst ett öga på tevens pågående rugbymatch. Och jag kommer på mig själv med att notera hur utstuderat lampor och lyktpaneler placerats på bilarna; några har satt små lampor i täta parader, andra har endast ett par jättestrålkastare, minst en har pyntat bilen med ömsom små och stora lyktor. Det gäller att bli sedd.
Samtidigt, på andra sidan gatan, håller en lövsalsfågel på att pynta sin skickligt flätade arena. Med utstuderad nit insamlas bitar av krossat, genomskinligt glas samt halvstora, vita stenar: designmaterial ämnat för att hans lövsal skall framstå som särdeles finurlig och fräck. Konstruktionen är lika avancerad som genomtänkt och med gott underhållsarbete kan den stå i decennier.
En artfrände lite längre bort arbetar i mer minimalistisk stil; marken runt hans lövsal är täckt av små vita kiselstenar och mitt i prakten är några chockrosa plastsnören och likaledes rosa läppstiftslock utplacerade för maximal estetisk effekt. Det gäller att bli sedd. Och jag kommer på mig själv med att tänka att om utsmyckade bilar är ett uttryck för kultur, är lövsalsfåglarna kulturarbetare av rang.
Efter maten och disken kommer taiwanesiskan ut på verandan. Jag frågar hur hon hamnade här i obygden, och hon berättar hur hon studerade klassisk folkmusik, men inte fann något arbete. Fast musiken har jag inte lämnat, säger hon, och hämtar sitt stråkinstrument, en huqin, med ljudlådan täckt av ormskinn.
Och så spelar hon. Och musiken blandas med kakaduornas skrän och kookaburrornas skratt. Efter en stund vänder hon sig till ett australiensiskt äldre par och säger att hon även kan en låt de känner igen: Waltzing Matilda – och småpratet upphör direkt. Waltzing Matilda uppfattas nog av många svenskar som en klämkäck bagatell sjungen under engelskalektionerna i mellanstadiet. I Australien räknas den emellertid som inofficiell nationalsång. Den sorgliga visan handlar om hur en hungrig swagman bärande sin packning, sin matilda, stjäl ett får och hellre dränker sig än låter sig fångas av övermakten. Musiken komponerades av en av Burns efterföljare, Robert Tannahill, men texten skrev ett sekel senare, 1895, av folkpoeten Andrew Paterson från Queensland. Låten slog igenom för ganska exakt hundra år sedan när australienska soldater sjöng den vid Gallipoli.
Och nu stiger den skotska visan med australisk-engelsk text spelad på kinesisk huqin mot södra korset ovanför Kap York. Kakaduorna och kookaburrorna har tystnat. Det äldre parets ögon fylls av tårar.
