En sommar för många år sedan liftade jag runt på Nordkalotten. Det var svettig tango i Ivalo, grått med mygg i Enare och i kikaren sovjetiska prickskyttar som kikade tillbaka över gränsen från vakttornen vid kanten av Ingenmansland. Inne i taigan bjöds på kokkaffe och hemkört och jag genomled mitt livs första drink – vargöga – bestående av en vodkafylld kåsa med ett ensamt lingon i botten.
Vid norska Ishavskusten övernattade jag under en fiskebåt som låg uppdragen på land. Plötsligt prasslade det till under en presenning och fram kröp en rödhårig skotte. Hans mål var att studera mosnäppa, men han hade just stött ihop med två äggsamlande tyskar och var utom sig av vrede. På bredast tänkbara skotska kungjorde han sin syn på saken: ”It’s bloody outrageous!”
Några veckor senare ger ett båtskjul innanför Karlö i Österbotten skydd för natten. En magisk plats – och i strandsnåren sjöng gyllensparvar sin säreget stillsamma sång. Det var, inser jag nu långt efteråt, en unik höjdpunkt i vår nordiska natur. För idag finns inga gyllensparvar i Finland mer.
Fram till för bara några år sedan var den vackra gyllensparven norra halvklotets förmodligen vanligaste fågel. I ett brett band genom Sibirien, från Bottniska viken till Berings sund, häckade de i förbluffande antal. Så började rykten hopa sig om att den gyllene sparven börjat försvinna; inte endast i nordöstra Europa utan på tidigare favorittillhåll i Kazakstan, runt Bajkal och på japanska Hokkaido.
I senaste numret av tidskriften Conservation Biology visar ett internationellt forskarteam vad som uppenbarligen skett – och som bäst håller på att ske. Under de senaste dryga tre decennierna har nämligen gyllensparven minskad med bortåt nittiofem procent. Samtidigt har dess utbredning krymp med minst femhundra mil. Orsaken är att gyllensparvarna numera utsätts för industriell masslakt i sina övervintringskvarter i Kina.
Kinesernas fågeldödande har ökat dramatisk i takt med ständigt växande befolkning och höjd standard. Fångsten av gyllensparvar och andra arter syftar emellertid inte till att mätta hungrande bönder, utan är ett uttryck för en trendig nyck hos en relativt stor och välbeställd grupp. Tack vare dem befinner sig nu gyllensparven i fritt fall.
Historien upprepar sig inte, brukar det heta. Det är dock svårt att inte se parallellen med vandringsduvan som var världens vanligaste fågel, men som dukade under på grund av industriell masslakt. Att förgöra en så vanlig art ansågs omöjligt, trots det lyckades jägarna utrota den. Och vad som gäller vandringsduvan torde i princip gälla även för gyllensparven. Frågan är nu om den måste gå samma sorgliga öde till mötes.
Förföljelsen av bland annat gyllensparv i Kina väcker samtidigt frågan om utvecklingens baksida och faktiska pris. I ekonomernas rapporter skildras hur vi lyckas kränga alltfler bilar, hur megastäder där det inte går att andas bara växer och hur trendigt köttätande blir alltmer populärt. Så ser utvecklingen ut. Och jag tänker på vad skotten från Ishavet skulle sagt.
