Det går en djävul kring mitt tält. Går? Nej, den springer, ilar genom gräset mot skogen – och strax hörs det avlägsna prasslet av tassar i de torra löven under eukalyptusträden. Så är den borta.
Namnet har den fått efter sina skrämmande skrin som ljuder i natten när de slåss sinsemellan eller sliter sönder sitt rov. Pungdjävul är svenska namnet och här på Tasmanien kallas den Tasmanian Devil eller kärnfullt och kort: Devil.
Djävulens framtid är dyster för den tycks på väg mot utrotning i det vilda och nu pågår därför försök att hålla den tynande populationen i liv. Historien är tyvärr typiskt tasmansk. Borta är den tasmanska emun och den tasmanska tigern och de sista tasmanierna – öns urinvånare – försmäktade under mitten av artonhundratalet. Det brukar heta att William Lanne, vars ursprungliga namn är glömt, var siste man ut 1869. Sista kvinnan hette Truganini och dog sju år senare.
Idag pågår dock en etnopolitisk mobilisering och många på Tasmanien väljer att identifiera sig som tasmanier genom att åberopa släktskap till barn i blandäktenskap mellan urinvånare och brittiska säl- och valfångare. Myndigheternas nya identitetspolitik innebär att den som väljer att se sig själv som tasmanier kan åberopa särskilda kulturella rättigheter, till exempel att jaga häckande havsfåglar.
När William Lanne dog utbröt strid mellan medicinska och vetenskapliga sammanslutningar. Några ville ha händerna, någon innanmätet, alla krävde skallen. Slagsmålet sinsemellan om rovet var djävulskt och när det kom till Truganinis kännedom vädjade hon om att inte bli sönderskuren och uppstoppad. Hennes böner var emellertid förgäves och en tid efter sin bortgång hängdes skelettet upp på museum. Slutligen, 1976, kremerades benen och askas spreds i havet – inte långt från min tältplats.
Även tasmaniernas språk är glömt, liksom de flesta ortsnamn. De namnen, ofta grundade i djup kännedom om platsen, ersattes av engelska beteckningar som signalerar en helt annan relation till landskapet. Vad sägs exempelvis om Birthday Bay eller Egg and Bacon Beach?
Märkligast är det på centrala Tasmanien där namnen bildar ett spår. Mitt i vildmarken ligger sålunda Walls of Jerusalem följt av Jericho, Bagdad, Lake Tiberias och Promised Land. En engelsk upptäcktsresande skall ha rest där för tvåhundra år sedan. Med sig hade han två inspirerande böcker: Bibeln samt Tusen och en Natt.
En stund senare träffar jag forskare som fångar djävlar för märkning, ingående i ett räddningsprojekt. Ett djur håller på att mätas och skall namnas. Eftersom det är namn på vulkaner som gäller ombeds jag att välja en isländsk vulkan som jag känner. Och jag väljer Askja, en av Islands vackraste på höglandet norr om Vatnajökull. Askja har stått emot såväl underjordens vrede som kraftverksexploatörernas raseri och torde därför passa väl för en liten djävul på andra sidan jorden.
.
Fotnot: Detta är den första krönikan om Tasmanien. Läs de andra:
