Hållbar utveckling är en idé vilken fått allt större konkret betydelse. Som ornament i högstämd politisk retorik håller måhända uttrycket på att bli utslitet, men för allt fler beslutsfattare och företagare är det en ny realitet att anpassa sig till. Planerade verksamheter granskas numera även utifrån hållbarhetsperspektiv – och att inte leva upp till krav om hållbar utveckling leder lätt till juridiska och moraliska reaktioner.
Frågan om hållbar utveckling har under snart ett decennium satts på sin spets vid Bunge Ducker, på norra Gotland. I det område Naturvårdsverket vill avsätta som nationalpark önskar finska Nordkalk inleda gruvbrytning. Jag har diskuterat frågan på denna plats flera gånger. Om det unika hällmarksområdet med sina glesa tallskogar, agmyrar och kalkkärr tidigare var okänt för de allra flesta är det numera välkänt och protesterna mot exploateringen av Ojnareskogen har – till slut – blivit en riksangelägenhet.
Att naturvärdena i området är skyhöga är lika uppenbart som att sjön Bästeträsk – vilken förser Fårö och norra Gotland med färskvatten och utgör reservtäkt för Visby och hela ön – med stor sannolikhet undermineras genom att saltvatten lär sippra in på grund av gruvdriften. Bortsett från att naturen ödeläggs och nationalparken går upp i rök är alltså hotet mot vattenförsörjningen det kanske mest skrämmande. I alla utredningar som gjorts har vattentäkten varit det stora orosmomentet. Ingen har dock satt in Bästeträsk i ett längre perspektiv där klimatet blir varmare och vattentillgången möjligen ännu mer problematisk än vad den redan är på Gotland. Argumenten tycks övertygande; detta kan inte ha med hållbar utveckling att göra. Hur har då ledande jurister lyckats komma fram till motsatsen?
För stålindustrin är kalk en nödvändighet varför kraven på brytningen måste tas på största allvar. Ojnareskogen är emellertid en utomordentligt illa vald plats och ärendet har sedan 2008 tröskats igenom fyra segslitna domstolsförhandlingar. Två har avstyrkt exploateringen, två bifallit. Den senaste var i börja på juli och sade ja till brytning. Vad som nu återstår är om Högsta domstolen eventuellt tar sig an målet.
Kalken i Bunge Ducker räcker i 25 år, sedan måste Nordkalk dra vidare. Vad som då är kvar av Ojnare och Bästeträsk kan man bara ana. Flera av Sveriges jurister menar på fullt allvar att 25 års hårdexploatering är förenlig med hållbar utveckling. Sanningen är emellertid att det handlar om raka motsatsen, ohållbar avveckling.
Torgny Nordin är kritiker och reportagejournalist. Medverkar regelbundet i GP. Skrev senast om ruinstaden Mohenjo-Daro i Pakistan som håller på att vittra sönder.
