Det finns dagar när livet liksom krymper. När framtiden backas in i dåtiden så att knappt mer än en smal glipa skiljer dem åt. Stående där, mittemellan, grips man lätt av förnimmelsen att nuet bara är ett ingenmansland – nålsögat vi måste pressa oss sig igenom för att kunna hasta vidare.
Men om allt var en förberedelse för det som skall komma och nuet blott en fixpunkt, en öde transithall utmed spåret, väcks frågan om var någonstans livet egentligen pågår. För uppenbart är väl att vi inte kan leva i dåtiden eller framtiden. I vart fall kan vi inte göra det nu eftersom nuet endast är det snabbt förbiilande moment som utspelar sig i glipan mellan det som var och vad som kommer. Nej, det är inte så konstigt att livet verkar krympa, när man tänker på det.
Språket gör sitt till. Det styr, får oss att vara på ett visst sätt. Och jag kan inte låta bli att fundera över det när jag emellanåt läser vetenskapliga avhandlingar från våra universitet, i synnerhet inom humaniora och samhällsvetenskap.
De inleds vanligtvis alla på samma vis; samsyn och trohet förklaras till en eller ett par för tillfället prisade tänkare, vilka för övrigt sällan eller aldrig är svenskar. Sedan förtäljs mångordigt och utförligt vad som skall göras och hur det skall visas varefter det – plötsligt – konstateras vad som har gjorts och vad som visats.
Läser man slarvigt upptäcks alltid vändningen för sent och man tvingas bläddra tillbaka för att få klart för sig vad som hände. Men inte ens med de allra mest fintrimmade falkögon är det lätt att upptäcka den magiska punkten när det som skulle göras är gjort, och när allt det som skulle uppenbaras uppenbarats.
I svenskan finns det, liksom i alla indoeuropeiska språk, en benägenhet eller om man vill logik, som ständigt betonar substantivens betydelse. Saker och ting har på så vis blivit viktigare än göranden och låtanden. Och en röd tråd genom västerländsk filosofi och teologi är också besattheten av att hellre prata om kärleken och livet – än om att älska och leva.
Mellan substantiven och verben råder en avgrundsdjup skillnad. De förra kan vi placera var som helst, till och med utanför tiden. Men det vi gör gör vi nu. Bara nu. Poängen framgår tydligare i jämförelsen med helt andra språk, exempelvis somliga indian- och eskimåspråk, där handlingar i nuet står i centrum.
Kanhända är det alltså språket som får oss att tro att livet befinner sig någon annanstans. Det vore i så fall mänskligt, alltför mänskligt
