Göteborgs-Postens mångåriga krönikör gör mig inledningsvis lite irriterad. Han är på bilresa i USA, ser vidder, är lyckligt ensam, förmår inte ta den där mobilbilden som täcker in allt det vackra som är "larger than life". Det är fint, klokt, men jag blir mest rastlös. Tomas Sjödin har med sina texter annars den osvikliga förmågan att få mig att se klarare, känna mig en smula mer vägledd, inte sällan berör han till tårar. Inte ska han väl misslyckas med detta på bästa sändningstid i ett radioformat som passar honom utmärkt?
Men efter ett tag fungerar vinterpratet meditativt, musiken är utmärkt vald och jag vandrar inåt precis som Sjödin i sin hyrda Cadillac, med kaffet i pappersmugg. Han är på väg till ett möte med en alldeles särskild person, teologen Eugene Peterson (som gick bort i höstas med orden "Let's go"). Och nånstans på en bänk i en småstad har Tomas Sjödin mig fast. Plötsligt hör jag vad han säger som hade han en megafon. När han skildrar hur en älskad fars dödsbesked lämnas i en lägenhet i Majorna minns jag den för tiden snyggt kornblå hallen (också den i Majorna) för 20 år sedan när jag fick telefonsamtalet; "pappa är död". Och när han berättar om när yngste sonen till slut somnade in, efter sjukdomskamp, ja då rinner tårarna och skräcken för det allra värsta hugger in.
Självklart kan man lita på Tomas Sjödin. Han levererar ett Vinterprat som till slut landar rätt i en samtid, som är alldeles för högljudd och rastlös. Så lyssna och låt sedan tystnaden väcka upp några fåror även i din historia. Det gör gott även om det gör ont.
