Tjejsnack om evig kärlek

ANNONS
|

Alisons sambo går ut för att köpa en burk Dijonsenap precis före ett middagsparty och kommer inte tillbaka. Istället ringer han från en telefonkiosk och berättar att han är kär i en annan. Mycket olämpligt. Alison är ju 32 och väldigt redo för både giftermål och barn. Hon har bestämt sig för att Tom är den rätte och är inte särskilt intresserad av att omvärdera saken, även om det skulle visa sig att han inte håller måttet.

Hennes veckor av singelliv, som Sarah Dunn beskriver i Min stora kärlek, är naturligtvis omskakande, men på ett ytterst småputtrigt sätt. Det är lättsamt och lättläst. Inledningsvis är jag skeptisk, retar mig på fjantiga formuleringar och putslustiga utrop. Men Sarah Dunn visar sig snart vara riktigt rolig - hennes språk är pratigt men smidigt. Alison växer till att bli en charmig karaktär; "om inte den smartaste i rummet, så åtminstone den som den smartaste i rummet skulle välja att prata med". Hon levererar rätt så skarpa betraktelser - om terapi, evangelisk kristendom, falska gester, vuxenblivande i vuxen ålder och, förstås: missriktade försök till evig kärlek.

ANNONS

Sarah Dunn hamnar någonstans i samma fack som Helen Fielding och Marian Keyes, som också berättar om kärlekstörstande och lite åldersstressade trettioplusare. Berättandet är direkt och känns lite som om det kommer från en babblig bästis, vilket har både för- och nackdelar. Det känns självbiografiskt, men det beror gissningsvis på att det lilla jag vet om den romandebuterande Sarah Dunn (från Arizona, har varit krönikör i Philadelphia) återfinns i Alisons förflutna. Det liv som författaren redan levt, som Emmy-belönad manusförfattare, är dock bara en högtflygande dröm hos Alison, som fortfarande skriver sin veckospalt för en sliskig gratistidning i just Philadelphia. Karriären går minst sagt på halvfart.

Den Stora Kärleken visar det sig inte heller vara mycket bevänt med. Åtminstone inte illusionen av den, med tillhörande prinsessbröllop - djupt förankrad hos de flesta amerikanska flickor.

Men det känns lite trist, som så ofta i den här typen av litteratur, att tillfredställelsen över den nyvunna självständigheten inte räcker för att ge romanen ett lyckligt slut. Henry, den sexige och otillgänglige chefen, måste dyka upp på sista sidan för en möjligheternas fika.

ANNONS