När det i veckan stod klart att Norge – politiskt, socialt och kulturellt Sveriges närmsta släkting – nu går mot avkriminalisering av eget bruk av narkotika var det andra gången på kort tid som blågul välfärdsfilosofi om nolltolerans mot droger ställdes helt på ända.
Medan olika typer av avkriminalisering, ibland regelrätt legalisering, det senaste decenniet blivit realitet i stora delar av den demokratiska världen – Portugal, Uruguay, USA, Mexiko, Spanien – har försvarare av svensk linje lätt och på bitvis goda grunder kunnat avfärda reformerna med att de sker i socialt slappa låt gå-samhällen, enkla offer för politiskt dubiösa men ekonomiskt potenta lobbykrafter, och i den meningen är länder omöjliga att jämföra med ett robust och solidariskt ”alla ska med”-system som det svenska där iskallt cyniska marknadsintressen inte styr allt. Än.
Det har varit en mager analys men trots allt bättre än den svenska politiker höll sig med tidigare, i vilken all kritik av förbudsparadigmet kom från pårökta ungdomar som tids nog skulle klippa sig och skaffa ett jobb – en klapp-på-huvudet-retorik som fungerade tills Barack Obama och Kofi Annan, länge två av världens mäktigaste och mest populära makthavare, tillsammans med Internationella Röda Korset och stora delar av EU tog avstånd från narkotikapolitisk nolltoleranspraktik á la Sweden, varpå idén om slappa låt gå-stater penetrerade av George Soros samhällsupplösande lobbymiljoner föddes.
Men så för två år sedan kom Kanada – inte bara en av världens allra mest solida välfärdsstater utan också en politisk ordning med Systembolagsliknande alkoholmonopol, i den meningen rusmedelspaternalistiskt som Sverige – och meddelade sin avsikt att 2018 helt legalisera cannabis för att, som premiärminister Trudeau uttryckte det, ”skydda våra barn och vrida profiten ur händerna på den organiserade brottsligheten.” Redan det var en svår världsbildsprövning för svensk narkotikaideologi där ett fängelse- och polislett utrotande av narkotika – det narkotikafria samhället – länge setts som en rent självklar ståndpunkt för varje civiliserad politiker.
Och nu Norge.
Att avkriminalisering av eget bruk skulle vara möjligt eller ens bra för Sverige är tveksamt, men det positiva med att grannarna går den vägen är – förutsatt att reformen i slutändan blir av och optimerar norsk resursanvändning för narkotikabekämpning på det sätt som tänks – att en generell svensk tillnyktring kring vad frågan faktiskt handlar om äntligen lär stå för dörren.
Avkriminalisering av eget bruk är något helt annat än legalisering, och syftar till att flytta statens rättsliga resursprioriteringar till grova istället för bagatellartade narkotikabrott. I december 2016 satte Göteborgspolisen in fyra patruller och en helikopter för att gripa två personer som ”rökt på”, en tragikomisk händelse som dessvärre bara var en av tusentals illustrationer till hur den svenska kriminaliseringen 1988 i stor skala drivit polisens och domstolarnas resurser mot att jobba med ringa i stället för grova narkotikabrott. Utvecklingen har varit så dramatisk att kriminologer och sociologer idag pratar om systematiskt resursförstörelse.
En narkoisering av rättsväsendet.
Kan norrmännen hjälpa oss att prata om detta får vi tacka dem.
