Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

jim_thompson_photo_sharon_thompson_reed.jpg
HÅRDKOKT FÖRFATTARE. Jim Thompson var under sin livstid underskattad och närmast bortglömd, men i efterhand hyllad som en av genrens stora. Bild: Pressbild

Tillbaka till noirlandet

Jim Thompson var i stort sett bortglömd under sin livstid, men jämförs idag med hårdkokta deckarförfattare som Dashiell Hammett och Raymond Chandler. Martin Engberg har läst två romaner som delar blodlinjer med gotiska skräckromaner.

SPÄNNINGSROMANER

Jim Thompson

Getaway

Översättare Inge R L Larsson

Modernista

Jim Thompson

Grifters

Översättare Einar Heckscher

Modernista

Modernista återutger två böcker av Jim Thompson på svenska. Getaway (från 1958) och Grifters (från 1963). De har försetts med sobra grå omslag och fotografier som för tankarna till noir och true crime. Lämpligt nog för en återintroduktion finns här också ett snajdigt författarporträtt att klistra på utgivningspaketet: Thompson, J, försupen författare, under sin livstid underskattad, närmast bortglömd, men i efterhand hyllad och jämförd med de största inom genren. För undertecknad är Jim Thompson en ny bekantskap, vilket väl är en av anledningarna till att författarskap återutges: möjligheten att nå nya läsare.

Men är det något att ha då? Jo då, särskilt för den som vill ha sin deckare rå som sushi och gärna drömmer sig tillbaka till en tid då genren inte nödvändigtvis var en synonym till tegelsten.

Getaway är en rak historia: huvudpersonen Carter ”doc” McCoys är självsäker, med ett välplanerat bankrån i rockärmen, men när den mänskliga faktorn fuckar upp det hela barkar det iväg utför, rejält. Vad som börjar som thriller slutar i en skräckskildring med närmast metafysiska förtecken.

Vi befinner oss i noirland där vardagens ljus snart trängs undan av ett av ondska besjälat mörker.

Edgar Allan Poe anses vara den som styrde upp deckaren och försåg den med de attribut vi känner igen den på, inte minst själva detektiven. Den som läst novellen Morden på Rue Morgue känner också igen en avlägsen släkting till Sherlock Holmes i Poes huvudperson. Men Jim Thompsons olycksfåglar har mycket lite med klurande piprökare att göra och befinner sig på andra sidan lagen. Om Dashiell Hammett – enligt Raymond Chandlers tjatigt citerade ord – ”tog mordet ur den venetianska vasen och slängde ut det i gränden”, står Jim Thompson och tuggar på vasens skärvor. Så här kan det låta: ”Alla revben hade blivit knäckta flera gånger innan han var gammal nog att gå. För längesedan hade de växt ihop till en röra av brosk, ben och ärrvävnader, som värkte fruktansvärt om han blev kall eller låg för länge i en och samma ställning.”

POE+RARE+BOOKS
Skräckmästaren Edgar Allan Poe hade blivit mörk av avund av färden in i vansinnet som beskrivs i Getaway.. Bild: Okänd

Vi befinner oss i noirland där vardagens ljus snart trängs undan av ett av ondska besjälat mörker. Och det är snarare här, i de gotiska dragen – benknotorna om man så vill – som Getaway möter Poes berättande. Den Poe som i novell efter novell hade skräcken att bli levande begravd som motiv. Getaways färd in i vansinnet innehåller en scen med vattenfyllda grottor som skulle ha fått den gamle skräckmästaren från 1800-talet att tappa besinningen. Eller i alla fall bli mörk av avund. Och då har boken inte ens nått fram till skildringen av flyktens slutmål som visar sig vara en djävulskt konstruerad återvändsgränd.

I jämförelse med Getaway är Grifters en mer beskedlig historia, inte fullt lika rå, och med drag av grekisk myt snarare än gotik. Inte desto mindre är det underhållande att läsa om dessa fifflare som försöker blåsa varandra. Roy Dillon är en bondfångare med en rad tricks som är hans egentliga inkomstkälla under täckmanteln som försäljare, men en dag blir han påkommen och får stryk med ett bollträ. Först verkar det inte så illa, men han insjuknar, blir sängliggande och underkastad sin unga mor, som han minst sagt har ett komplicerat förhållande till. Lilly Dillon kör inga korttrick, men manipulerar oddsen på travbanan och äger en insikt som sonen saknar: att den småkriminelle förr eller senare alltid hamnar i klorna på verkliga gangsters. Hon försöker lägga beslag på Dillon genom att (bland annat med hjälp av en invandrad sjuksköterska med mörka erfarenheter) utmanövrera Dillons lycksökande flickvän, varvid ett drama med oidipala drag är i gång.

Människorna agerar aldrig godtyckligt i Thompons romaner. De har trovärdiga och ibland desperata motiv för hur de beter sig. Finns det en sensmoral är det att dåliga saker förr eller senare alltid händer människor som tar moraliskt dåliga beslut, men att det går en skiljelinje mellan de som haft möjligheten att välja något annat och de som fötts in i en hopplös livssituation. Den obehaglige Rudy Torrento som misshandlats från födseln tillhör de senare, medan Roy Dillon och Carter ”doc” McCoy de förra. De förtjänar i större grad det som händer dem, tycks författaren mena, än de som från början inte hade en chans.

Sedan är det väl – som alltid när det gäller pulpen – en fråga om hur djupt den förmenta samhällskritiken går. Utan fifflet och de mordiska impulserna skulle dessa riviga brottskrönikor förstås blivit betydligt torftigare.

Jim Thompson skrev ett 30-tal böcker. Keep 'em coming, säger jag.

thompson_getaway_omslag_inb.jpg
thompson_grifters_omslag_inb.jpg
Mest läst