Det är den 10 januari år 49 före kristen tideräkning. Vi befinner oss vid floden Rubicon där en viss Julius Caesar mediterar över sitt livs kanske viktigaste val. Ska han gå över vattnet eller inte? Ska han ta striden mot sina fiender inom den romerska makteliten – eller skall han underkasta sig statens dekret om att ingen härförare får korsa floden utan att först lämna ifrån sig sina vapen?
Efter närmare tio års framgångsrika strider i Gallien har ståthållaren Caesar blivit en alltmer fruktad aktör på den politiska arenan. Nu kräver hans motståndare att han skall överlämna befälet över sina legioner. Rubicon framstår därför som en ödesgräns, inte bara för Caesar utan för hela den romerska republiken som står på randen till inbördeskrig. Härföraren förklarar läget för sina män: ”Vi kan fortfarande gå tillbaka, men har vi väl gått över den här lilla bron, så återstår bara att kämpa med vapen i hand.”
Enligt källorna begrundar Caesar länge och väl sitt val, och det är nu, precis efter att han fattat beslutet att korsa floden, som han påstås fälla de bevingade orden: ”Tärningen är kastad”.
Alea iacta est.
I själva verket vi inte särskilt mycket om vad som ägde rum i denna ödesmättade stund. Vi har inte heller någon säker information om vad Caesar ska ha sagt eller inte ha sagt. Det är först den romerske krönikören Suetonius som mer än hundra år senare lägger de latinska orden i den blivande härskarens mun. Hos en annan krönikör, Plutarchos, heter det istället att Caesar ska ha talat grekiska med sina män – och dessutom lagt betoningen en aning annorlunda: ”Låt tärningen kastas!”.
Anerrhíphthō kúbos.
Under alla omständigheter har Caesars korsande av Rubicon gett upphov till en odödlig legend om hur en synnerligen djärv man formar ett helt imperiums öde, ja hela mänsklighetens historia. Caesars tärningskast kommer med tiden att generera en outsinlig ström av kommentarer och bli emblemet för en handling efter vilken det inte finns någon återvändo. Den mytomspunna floden Rubicon har i samma anda blivit en metafor för livets stora ödesval, för de stunder då existensen som sådan blir vår yttersta insats i ett spel där döden ständigt hägrar.
Bilden av Caesars dödsförakt och dådkraft återkommer gång på gång genom idéhistorien.
Caesar själv verkar inte ha varit främmande för sådana tankegångar. Efter hans blodiga framfart i Gallien skrev han att den skapande gärningen var människolivets essens. Den berömde författaren och statsmannen Cicero ger en liknande bild av ståthållaren när han skriver att Caesars ”ande aldrig varit tillfreds med de snäva gränser som naturen har påtvingat oss”. Suetonius, den redan nämnde krönikören, hävdar i sin tur att Caesar inte ens lät sig bevekas av gudarna. Han ville till exempel inte lyssna till siare som kom med olycksbådande nyheter. Framtiden låg i hans egna händer, inte i några högre makters. Flera krönikörer framhåller hur det är just ett sådant högmod som föregår hans fall. När oroliga teckentydare den 15 mars år 44 varnar Caesar för att lämna hemmet vägrar han blankt att lyssna på dem. Sålunda låter sig Caesar bli ett enkelt byte för de ”de tjugotre dolkstyng” som några timmar senare ska genomborra hans kropp.
Bilden av Caesars dödsförakt och dådkraft återkommer gång på gång genom idéhistorien. Han framskymtar ofta som idealbilden för en människa som tar sitt öde i egna händer. I en sådan syn koncentreras mänsklighetens ödesdrama gärna till ett antal bestämda ögonblick, där allt vilar på beslutskraften hos enskilda individer – vanligtvis av manligt kön.
Temat som sådant är legio under antiken och får därefter en rad storslagna uttydare under den italienska renässansen. Hos florentinaren Niccolò Machiavelli heter det till exempel att ödet till hälften bestämmer våra handlingar och till hälften hänger på vår grad av virilitet och beslutsamhet. Enligt Machiavelli visar nämligen Fru fortuna bara sin makt ”där det inte finns någon handlingskraft (virtú) som är beredd att motstå henne”. Människans predikament tänks i termer av en sexualiserad kraftmätning mellan det manliga och det kvinnliga i tillvaron: ”Jag anser att det är mycket bättre att vara oförvägen än försiktig, ty ödet är en kvinna och det är nödvändigt att tvinga och slå henne, om man vill kuva henne.”
Många av renässansens författare stämmer in i liknande lovsånger till manlig skaparkraft och frihet, i skarp protest mot alla idéer om medfödda synder och väntande helveteseldar. Rubicon blir sinnebilden för manlighetens grundprincip: den som vill forma sitt eget öde måste våga det stora språnget och kasta sin tärning – på liv och död.
Temat både varieras och utvidgas i de visioner om en mer universell mänsklig frigörelse som löper från upplysningen till den moderna existentialismen. Envar äger förmågan att bli sin egen lagstiftare, säger den tyske filosofen Immanuel Kant i en berömd essä från 1784. ”Ditt öde vilar i ditt eget bröst”, instämmer den samtida tyske diktaren Friedrich Schiller. Gentemot de forna herrarna i himlen och på jorden ställer upplysningens författare individens handlingskraft, förnuft och autonomi. Under den franska revolutionen träder det dessutom fram ett nytt subjekt som placerar den enskilde individen i skuggan: från och med nu är det Folket och Mänskligheten som tar sitt öde i egna händer genom att storma fram över Rubicon.
Det dröjer visserligen ännu ett tag innan det uteslutna könet – och de uteslutna raserna – kommer att infogas i handlingens centrum. Hos existentialister som Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre är det först och främst den universella Människan som måste vrida makten ur sina påhittade gudars händer för att återerövra den genuint skapande förmåga som tillhör henne. De låter oss veta att människan till sin natur är ”dömd till frihet” och att hon aldrig kan hänvisa till någonting utanför sig själv för sina val. Samtidigt är friheten strängt förbunden med en konkret situation: likt Caesar måste människan möta frågan om sitt öde och sina möjligheter i en serie konkreta och ofta svåra valsituationer. Friheten gör ont. Den är förknippad med ångest och sorg. En av Sartres romaner bär för övrigt hänvisningen till Rubicon redan i sin titel: Tärningen är kastad (Les jeux sont faits, 1947).
Den amerikanske författaren Mark Twain vänder på perspektivet. Han tolkar istället Caesars tärningskast som en symbol för att varje historiskt nu i förväg är format av allt det som har hänt tidigare. När den amerikanske författaren år 1909 fick frågan om vad det var som fick honom att bli författare, gav han först svaret att allt tog sin början med Julius Caesars beslut att korsa Rubicon. Ståthållarens tärningskast kom nämligen att förändra ”hela människosläktets framtid för alltid”. Det var, menar Twain, ur Caesars tärningskast som framtiden föddes: den romerska republikens undergång, kristendomens triumf, Columbus resor, den amerikanska revolutionen, etc. Var för sig kan varje enskild historisk händelse framstå som slumpartad, men så är inte fallet. Tvärtom hänger allt samman in i minsta detalj – ty ur den ena händelsen föds den andra, ur det första kastet frambringas alla de andra. Mänsklighetens historia binds sålunda samman av det som Twain kallar för ”trollkonstnären Omständighet” (the Magician Circumstance).
Är vi historiens herrar eller dess lekbollar? Väljer vi våra Rubicon eller väljer de oss?
Twain definierar inte ordet närmare. Det är å andra sidan inte den lättaste av uppgifter: den mänskliga självförståelsens historia är i hög grad just historien om hur vi försöker fånga de omständigheter som ramar in och formar våra liv. Men en av Twains poänger är just att vi inte alls är särskilt fria att skapa våra öden. Snarare är vi alla insnärjda i det förgångnas spindelväv. Det är också därför som Twain till slut även måste lämna självaste Caesar bakom sig, ty även han måste ju födas ur historien.
I en sådan historiefilosofi rör vi oss hela tiden allt längre tillbaka i den jordiska tiden och därefter ut mot de oändliga tidevarvens oförklarliga mysterium. Twain ställer inte frågan, men många andra har gjort det: kastar Gud Fader tärning?
Det var förmodligen frågor av detta slag som kyrkofadern Augustinus brottades med när han valde att rotfästa mänsklighetens predikament i en enda ursprunglig handling. Enligt hans lära om arvsynden är ju allas våra livsöden i slutänden inkapslade i Adams högmodiga beslut att en gång vända sig bort från Gud. I en välvillig tolkning kan man säga att Augustinus härigenom försöker sätta fingret på det förhållandet att vi alla föds in i värld som på djupet är märkt av lidande, konflikter och svåra trauman – och att vi av egen mänsklig kraft saknar förmåga att ta oss ur dem. Det spelar ingen roll hur oskyldiga vi är från födseln; väl utkastade i tillvaron kommer vi ändå att fångas in i de våldsspiraler, smärtor och sorger som blivit mänsklighetens lott. Så är till exempel de barn som föddes under det romerska inbördeskriget lika lite ansvariga för imperiets slitningar som de barn som idag föds i Syrien eller Jemen – vilket inte förhindrar att de ändå snart kommer att sugas upp av någon av de krigförande parterna. Adams barn finner enligt Augustinus inga andra råd än hoppet om gudomlig nåd för att upphäva verkningarna av det förflutna. Man må vara en Julius Caesar eller en enkel slav, säger kyrkofadern: alla är vi underkastade det förflutnas synder.
Men vi behöver inte gå till Augustinus för att blotta den komplexa förbindelsen mellan att vara och att ärva. Redan hos de antika författare som Caesar läste, framstår den enskilda individens livsöde som i grunden märkt av det förflutnas tärningskast. Till skillnad från Augustinus var de emellertid mindre upptagna av gamla synder än av de svåröverskådliga effekterna av till synes obetydliga felsteg och misstag i det förgångna. Sofokles och Aischylos är mästerliga i sin förmåga att visa hur en enda liten vårdslös handling kan förhärja hela ätter och samhällen. Och lika mästerliga är de på att måla upp villkoren för de helt avgörande valsituationer – bortom gott och ont – som människan ibland står inför. Sofokles dödsföraktande Antigone är i detta avseende en stark rival till Caesar, denne syster som offrar sitt eget liv för att ge sin döde broder en värdig begravning.
I de grekiska tragöderna anda kommer några av litteraturhistoriens största verk att undersöka hur vi alla sitter fast i mer eller mindre såriga generationsöverlåtelser som vrider drömmen om frihet ur led. Människan föds in i en värld av ouppklarade affärer, omvärvd av gengångare och döda röster som griper efter hennes strupe. William Shakespeare ägnar flera pjäser åt ämnet. ”Det är din plikt att hämnas”, säger den dräpte fadern till den tvehågsne Hamlet. Och så står han där, sonen, inför det förflutnas redan kastade tärningar.
”Fördömda öde! Varför föddes jag att vrida rätt en värld som är ur lag?”
När Shakespeare så närmar sig historien om Julius Caesar är det just ur ett sådant perspektiv. I sitt drama med samma namn (The Tragedy of Julius Caesar, ca 1599) intresserar sig emellertid den engelske författaren mindre för Caesar än för hans baneman Brutus, mindre för floden Rubicon än för mordets gränslinje. Shakespeare placerar sitt sökljus på den tärning som Brutus kastar när han, för att rädda republiken, sticker kniven i sin älskade Caesar. Kan man på något sätt förutsäga vad som händer när en tärning väl lämnat handen? När en kniv väl gjort sitt arbete? När den store tyrannen väl slukats av döden? Kunde Brutus – eller senare efterföljare som Robespierre, Gavrilo Princip eller Lee Harvey Oswald – ana vilka konsekvenser deras dåd skulle medföra?
Shakespeare vet att mejsla fram eviga teman ur det historiska materialet. Han leder oss fram till den tragiska erfarenhetens omvälvande karaktär: det ögonblick då människan begriper att hon inte kan kontrollera de krafter som hennes tärningskast väcker till liv. Den store dramatikern ringar varsamt in den stund så Caesars mördare plötsligt inser att det är just genom deras dåd som den mördade blivit starkare än någonsin. Caesars kropp må vara död, men hans ande sprudlar vidare i historiens kommande kejsardömen. ”O Julius Caesar”, utbrister Brutus, ”din vålnad går igen och vänder nu mot våra egna hjärtan våra svärd!”
Är vi historiens herrar eller dess lekbollar? Väljer vi våra Rubicon eller väljer de oss? Och vad är det i slutänden som bestämmer hur ett tärningskast ska landa och påverka våra öden?
Utan att vi vet exakt hur fortsätter det förflutnas händelser att forma våra liv. Caesar har inte slutat sin ödesmättade vandring över Rubicon, lika lite som Brutus kniv har slutat söka sig till fadersfigurens bröst. De rör sig därinne, i våra kroppar och ord. Det är därför som verklighet och dikt, förflutet och framtid, de döda och de levande ständigt strålar samman. Som när den amerikanske skådespelaren John Wilkes Booth våren 1865 – särskilt hyllad för sin återkommande roll som Brutus i Shakespeares drama – låter de dödas andar uppstå för att mötas på nytt på Fordteatern i Washington. Booth väljer ännu en gång rollen som sin älskade Brutus, medan den amerikanske presidenten Abraham Lincoln påtvingas rollen som Julius Caesar. Och sedan händer det: vid ett givet ögonblick korsar Booth sitt Rubicon och avlossar en dödande kula mot den förhatlige kejsaren.
LÄS MER:”Min röst kommer att göra sig hörd från djupet av min grav"
LÄS MER:Människan i atombombens spegel
