Fotograf Katarina Despotovic ska hämta upp mig vid korsningen Ringögatan och Stenkolsgatan. ”Infart 5” säger skylten intill, mest till dem som kommer med transporter. Det gör många där jag står jag i snålblåsten och känner mig apart i min kappa. Egentligen skulle jag flanera och åka kollektivt, men den smutsgråa himlen häller ner regn över Göteborg denna förmiddag i mars och ingen normal flanerar i ett industriområde. Därför flänger vi istället runt i Katarinas svarta SUV.
Medan vindrutetorkarna rör sig över fönstret med rytmiska rörelser diskuterar vi gentrifiering och stadsutveckling. Oavbrutet. Under flera års tid dokumenterade nämligen Katarina de boende och verksamma i Kvillebäcken. 2015 gav hon ut boken Den urbana fronten tillsammans med Catharina Thörn, i vilken de blottade processerna bakom förvandlingen av industriområdet intill Backaplan, som med sina småverkstäder, mc-klubbar och invandrarföreningar, styrdes till att bli ett nybyggt, gnistrande vitt bostadsområde.
Fräck framtid
Nu Ringön. Göteborgs eget Neukölln, om man ska tro dem som har förhoppningar om en fräck framtid för den här delen av staden, inkilad mellan Backaplan och Gullbergsvass.
Vi kör Stenkolsgatan fram och hamnar nästan direkt utanför reklambyrån Kokokaka där det pågår en fotografering framför en stålgrå garageport. Byrån flyttade in för ett år sedan och delar lokaler med designern och skräddaren Rickard Lindqvist som, förutom att driva klädmärket Atacac har även sytt kostymer till Håkan Hellström. Två aktörer som vilken stadsutvecklare som helst skulle vara beredda att subventionera hyran för. Tack vare den här typen av trendkänsliga företag får kommunen skjuts i ambitionen att sätta Ringön på kartan och höja områdets attraktivitet.
Vi kör längs vattnet. Gasklockan är nedmonterad på andra sidan älven när vi knackar på dörren till Järnhallen, områdets egen konsthall. Ingen öppnar. Hemsidan låter meddela att man under hösten höll öppet knappt en månad mellan 24 september och 9 oktober. Ett mejl senare vet jag att tre utställningar är inplanerade från slutet av april och in i maj våren 2017.
Muralmålningar
Det enda som märks av den konstnärliga aktiviteten i dag är de mural- och graffitimålningar som täcker flera av industribyggnaderna längs Järnmalmsgatan. De växte fram i samband med festivalen Hall of fame under sensommaren. ”Idén till festivalen kommer av ett arbete som initierats av fastighetskontoret med anledning av att Ringön är ett delområde inom Vision Älvstaden” står att läsa på Järnhallens hemsida.
Det som kan framstå som hård och rå graffiti är således en del av en vision. Den vision som Business region Göteborg betalar projektgruppen Saltet på Ringön 2,3 miljoner om året för att förverkliga. Business region får driftstöd från de tretton kommunerna i Storgöteborg för att driva näringslivsutveckling.
Claessons trätjära
När ingen öppnar dörren kliver vi in till Claessons trätjära som ligger i samma byggnad. Vi möts av en rymlig industrilokal med butik, lager, kontor och ett avundsvärt fönsterparti med utsikt mot vattnet. Doften av tjära ligger kärv och sträv i luften. Cecilia Staffansdotter möter oss, men återgår ganska snart till att paketera en försändelse medan hon pratar.
Hon berättar att de ibland får besök av personer som vill diskutera Ringöns utveckling och framtid. Cecilia betonar att alla är hemskt trevliga, men att det är lite luddigt vad de egentligen vill och några gator för flanörer är Classons Trätjära inte ute efter. ”Vi är ju redan här. Vi har inget eget intresse i promenadstråk, vi är snarare i behov breda gator så att lastbilar kommer åt att hämta och lämna transporter”, säger Cecilia.
17 år på Ringön
Konstplanscherna som täcker väggarna hela vägen upp mot taket är ditsatta av hennes far. För trettio år sedan startade han företaget tillsammans med Cecilias mamma Siv Carlsson, som sitter inne på kontoret. Båda två är arkitekter i grunden och här på Ringön huserar de sedan sjutton år tillbaka.
Även Siv konstaterar att planerna för Ringön är något vaga. ”Jag blev lite förvånad när jag fick reda på att kommunen betalar tre personer att jobba med enbart det här.” Själva känner de ingen direkt oro för framtiden just nu. Deras hyresvärd, i likhet med många andra på Ringön, har fått förnyat tomträttsavtal som sträcker sig flera år in i framtiden.
Egen tidning
Cecilia förser oss med ett exemplar av Ö-posten, ”Ringöns egen tidning”, innan vi ger oss iväg för att leta lunch. I brist på vegetariska alternativ på Saras lunchcafé som snarare är av typen som serverar raggmunk och fläsk än sallad, väljer vi Aldardos, ett italienskt ställe längre norrut. Här finns fotbollsspel, Håkan Hellström i högtalarna och en griffeltavla full av surdegspizzor och färskpasta.
Vi bläddrar i Ö-Posten. Med sin förstasida över ett hamninlopp tecknat i blått och rosa minner den om ett skivomslag. På så sätt skissas en pittoresk och trendig idé av området. Ö-posten ges ut med Patrik Andersson på Business Region Göteborg som ansvarig utgivare. Tidningen är vad vi i branschen kallar för content, alltså reklam förklädd till journalistisk. Välgjord sådan, men med ett tydligt intresse för ögonen.
"Visionärerna"
Vi backar tillbaka till 2012. Då träffas Matilda Lindvall, tidigare projektledare på ADA, Filip Nilsson, med ett förflutet på Forsman och Bodenfors och Johan "Red Top" Larsson, delägare i Pusterviksbaren, i samband med en workshop inom ramen för Vision 2021 som jobbar inför fyrahundraårsfirandet av Göteborg. Mötet mynnar ut i ett pilotprojekt och rapporten Tillåtande oaser som produceras tillsammans med Göteborg & Co, Älvstranden Utveckling AB och Fastighetskontoret.
Där görs en djupdykning i en handfull områden i Europa, så som Kødbyen i Köpenhamn, Kreuzberg i Berlin och Poblenou i Barcelona, områden som på olika vis har genomgått en gentrifieringsprocess under senare år. Industrier och nedgångna hus har bytts ut mot sköna kvarter med fräcka ölhak och veganrestauranger som befolkas av hipters med tygkassar och det skägg som det senaste modet bjuder. Kruxet är att ingen har frågat turkarna i Kreuzberg och Neukölln i Berlin vad de tycker om förvandlingen som har lett till att deras område har intagits av svenska konstnärer och kulturarbetare med rullväskor och dyra Airbnb-lägenheter.
Katarina har kommit hem
Vi åker tillbaka till Saras lunchcafé för en kopp kaffe. Jag förklarar för Katarina att för mig är ett industriområde ett ställe jag vill bort ifrån. För henne är det som att komma hem. Under uppväxten i Hammarkullen var föreningarna och butikerna runt Kvillebäcken en plats där hon kände sig hemma och där ärenden uträttades. Inga av hennes vänner bodde i city och att åka till Majorna eller Haga var bara bakvänt.
Själv känner jag mig som en kulturkvinna på besök när jag trampar runt bland skrot, plåt och trasiga bilar i snålblåsten. Häri ligger skillnaden mellan vilka som ska lockas till en stadsdel och vilka som trängs undan. Framför allt varför. Välburgen medelklass ska dit, helst även kvällstid. Och för det krävs fungerande kollektivtrafik och krogar som stänger senare än klockan två på dagen.
Affärerna går bra på bilskroten
Vi ger oss iväg på jakt efter Harald Treutigers fastighet där han hyr ut konstnärsateljéer, men fastnar istället framför den gråa dörren med en skylt där det står ”Open” med röda blinkande bokstäver. Vi hamnar hos Rasan Ahmed på Santa bilskrot. Ivrigt pratandes i telefon, affärerna tycks gå bra, visar han runt oss på gården och i lokalerna där han har hållit till i tre år. Det tar sju minuter att plocka isär en bil får jag lära mig medan Paul Usambi och Abbas Alharbi bankar med släggan mot ett blått bilvrak.
På kaminen i hörnet kokar de fem medarbetarna te och värmer sig när de vankas paus i arbetet. Avtalet för tomträtten är förlängt ända till 2027 och just nu är Rasan inte orolig för vad som komma skall. Konstnärsateljéer, Harald Treutiger och någon konsthall har han inte hört talas om. ”Jag gillar bilar.”
Inte bara industrier
Självklart behöver staden växa och expandera. Frågan är utifrån vems intresse saker sker. Det måste gå att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Även om man nu har bestämt sig för att gå varsamt fram med Ringön och inte göra samma misstag som när Kvillebäcken jämnades med marken, är det inte desto mindre cyniskt när man puffar ut konstnärerna och de kreativa näringarna först. Just för att höja attraktiviteten i området.
Nu är det ju dessutom så att det inte enbart är industrier som har varit verksamma på Ringön. Här finns sedan länge rockband, musiker och andra kulturutövare. För vissa av dem är nu framtiden osäker när höjda hyror och eventuell vinstmaximering lurar i vassen. Gentrifiering behöver inte enbart handla om att folk inte har råd att bo kvar. Det rör sig om långt mer komplicerade processer.
