Bor i Göteborg. Nino Mick började med slampoesi 2018 och blev samma år svensk mästare. Sedan dess har hen gjort flera föreställningar och scenprojekt - och nu översatt scenpoesin till text.
Bor i Göteborg. Nino Mick började med slampoesi 2018 och blev samma år svensk mästare. Sedan dess har hen gjort flera föreställningar och scenprojekt - och nu översatt scenpoesin till text. Bild: Nadim Elazzeh

Talang för att tydliggöra transverkligheten

Scenpoeten Nino Mick bråkar med världen, med kroppen, med orden, hur orden beskriver kroppen och hur världen ser på kroppen. Bella Stenberg läser en imponerande bokdebut.

ANNONS
|

”Jag är här för att jag vill bli lämnad ifred.” Det är en av de två meningarna på allra första sidan i Nino Micks bokdebut. Hen beskriver sina tankar i samband med det första besöket, och en könsutredning är diktsviten viktigaste inramning. Raderna kring utredningen, biologiskt kön och andras blickar och bekännelser är välformulerade. Ofta roliga, eller åtminstone underhållande utformade även om det tydligt framgår hur smärtsamt det måste vara att uppleva eller utsättas för. Ändå framstår inte diktjaget som något offer. Det finns en tråd av aktivism som upprätthåller styrka även när det brister – och en talang för att tydliggöra transverkligheten för cis-personer.

ANNONS

Nino Mick är född 1990 och uppvuxen i frikyrklig miljö i Tidaholm. Kyrkans språkbruk och attityder mot homosexualitet och queerhet – en tvåkönad tvåsamhet som förvisso även återfinns och är normen i det sekulära samhället – har satt sina spår i språk och tankar. Kristna och bibliska referenser är flitigt återkommande, ibland skruvade men på fullaste allvar.

Sedan flera år bor och verkar Mick i Göteborg. 2013 började hen med slampoesi och blev samma år svensk mästare. Sedan dess har hen gjort flera föreställningar och scenprojekt, och kämpat med att översätta scenpoesin till text. Andra återkommande inslag är förlagets refuseringsbrev och kommentarer: ”Det krävs en mer konstruerad helhet” och ”Håll dig istället nära smärtan”. Mick har lyckats. Orden är laddade och fungerar mer än väl på papper. Sviten har blivit en helhet och smärtan är nästan ständigt närvarande. Samtidigt finns en lekfullhet i själva språket. Det är bedrägligt enkelt att läsa men också nödvändigt att sakta ner och återvända. Att texterna är så komprimerade kan också bli frustrerande. För det finns ju stoff för en roman här, och mycket är fortfarande outtalat.

Språket och livet går hand i hand. Att inte passa in i någon av de färdiga kategorierna gör något med en människa. Mick hanterar det bland annat genom att bråka med världen, med kroppen, med orden, hur orden beskriver kroppen och hur världen ser på kroppen. Går det att hitta precisa ord för något som kanske inte är precist eller konstant? Med rätta skriver hen ”Jag önskar mig ett språk anpassat efter kropp inte tvärtom”.

ANNONS

LÄS MER: Talanglistan 2018 - Hyllade estradpoeten Nino Mick bokdebuterar

I sin författarpresentation i Svensk Bokhandels katalog visar Mick ännu ett exempel på sina originella och träffande jämförelser: ” … till skillnad från scenpoesin som förändras, glider och omformuleras (precis som könstillhörigheter), så är den tryckta boken svår att ändra och ta tillbaka. Som en könskorrigering jag sedan måste hålla fast vid, och stå för. Men medan alla jag möter läser mitt kön på något sätt så kommer bara ett litet fåtal att läsa min bok.”

Hur vi alla slentrianmässigt läser och bedömer kön behöver vi nog arbeta vidare med under lång tid framöver, men jag hoppas att fler än ett litet fåtal läser Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Det är den värd, både för språk och innehåll.

ANNONS