Den tolfte september 2011 antecknar John Ajvide Lindqvist: ”Hur skriver man egentligen en bok? Så dags att börja tänka på det nu…”. Han är mitt uppe i arbetet med sin femte roman, Himmelstrand, och han tvivlar på sin förmåga. Ja, han tvivlar till och med på om han överhuvudtaget är lämpad som författare, trots att han vid det här laget är en hyllad skräckmästare, älskad av såväl läsare som kritiker.
LÄS MER:Det djuriska i människan får fritt spelrum
Är det något som karaktäriserar John Ajvide Lindqvists bok om skrivandet är det just hans osäkerhet. Men, så heter den också: Misslyckas igen, misslyckas bättre – anteckningar om skräck och skrivande.
Det hela är uppbyggt som en klippbok. John Ajvide Lindqvist saxar ur sina författardagböcker och blandar dessa gamla anteckningar med senare kommentarer om skrivandets natur. Långsamt arbetar han sig igenom roman efter roman. Från det första trevande försöken med Låt den rätte komma in fram till arbetet med X – den sista platsen.
Till en början är jag tveksam. Jag tänker att John Ajvide Lindqvists vardagliga vedermödor på skrivkammaren knappast kan hålla för en bok på närmare fyrahundra sidor.
Men jag har fel. Helt fel.
John Ajvide Lindqvist har lyckats skriva en personlig och lågmäld skildring av författandets villkor. Framför allt tillför klippen ur dagböckerna något till helheten som annars brukar saknas i den här typen av litteratur. Genom dem blir det möjligt att följa skrivprocessen i realtid.
John Ajvide Lindqvist kämpar och svettas. Ibland skriver han i bar överkropp för att hans inlevelse är så intensiv att det formligen forsar under armarna på honom. Andra dagar vankar han oroligt över golvet i skrivarstugan i väntan på inspiration.
Det är vackert, ärligt och autentiskt.
Men, den som söker en handbok i skrivande är definitivt fel ute, och den som önskar en sorts manual till författarens skräckberättelser har egentligen inte heller så mycket att hämta. Men det är inte heller poängen med den här boken. John Ajvide Lindqvist skriver om själva författandet. Och det är gott nog.
När han är som bäst beskriver han detaljerat alla de val och överväganden som till slut formar hans berättelser. Inget är givet på förhand, allt utvecklas genom små, dagliga ställningstaganden. Författandet är också allt det som han valt bort, alla tankar och idéer, alla utkast och uppslag, allt det som aldrig blev något. Han beskriver denna process på ett elegant sätt: ”Den värld en roman består av, innefattar även de aldrig använda bilderna. De finns där som spöken mellan raderna och bidrar till romanernas inre liv.”
Till slut formar sig denna stillsamma betraktelse till en finstämd hyllning till berättandet, till själva möjligheten att skapa något ur tomma intet. John Ajvide Lindqvist lägger mycket tid på att beskriva tvivlet, men han berättar också om den glädje han känner när han till slut håller på att få ett projekt på plats. Redan då har han sina sinnen riktade mot nästa berättelse. Han är inne i den fas som han älskar mest: ”Allt är möjligt och fantasierna får flyga som de vill.”
John Ajvide Lindqvist må tvivla på sig själv, men han tvivlar aldrig på fantasin.