Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Politisk, populär och produktiv. Författaren Sven Wernström blev bland annat känd för ungdomsromanen De hemligas ö (1966) och romansviten Trälarna (1973–1981). Han satt även med i Svenska Barnboksakademien, på stol nummer 3, åren 1989-1991.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    "Sven Wernström tvekade inte, hymlade inte"

    Trälarnas skapare berättade tusen år av norrköpingshistoria ur de förtrycktas perspektiv. Ingrid Bosseldal minns en författare som trodde att läsandet och skrivandet kunde förändra om inte världen så iallafall läsarnas värld.

    Författaren Sven Wernström är död. Jag letar efter honom i min bokhylla… Någonstans, jag vet det, ska hans bokserie Trälarna i åtta band gömma sig. Någonstans, det är jag lika säker på, ska Kamrat Jesus stå, gul och med söndertuggade pärmar (spår av en hungrig hund). Jag går ett varv och ett till. Söker med blicken, med fingrarna, bläddrar bland bilderböckerna, i ungdomsbokshögarna, i påsarna i garaget. Men nej, ingenstans. De är så märkligt borta, tillsammans med Mexikanen och De hemligas ö – den där kusliga Flugornas herre på svenska, en gång oändligt spännande följetong i Kamratposten.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    ”Ditt liv börjar i en marxistisk studiecirkel”, säger han dock från en hylla under skrivbordet. Kapitlet har rubriken ”Vad har man litteratur till?”, boken heter i all enkelhet Skrivandets hantverk.

    Sven Wernström, född 1925, död i torsdags (6 september) trodde på skrivandet, trodde på att skriva och på att läsa, på att det kunde – om inte förändra världen – så åtminstone förändra världen för läsaren. Och för författaren. Själv började han en gång som typograf, typiskt nog. Sedan författare, en av de mer produktiva arbetarförfattarna överhuvudtaget. Ovanlig i sitt hävdande av erfarenhet framför bildning, av värdet av att teckna någons liv, eller sitt eget, möta erfarenheten med en oskriven verklighet och med blicken framkalla den som något som inte alls ska förstås som segrarna gestaltat den eller som den borgerliga författaren försökt plottra bort den i individualistiska kval. I Skrivandets hantverk riktar han sig uteslutande till ”dig som är arbetare och socialist. Det är du och dina kamrater som skapar alla nyttigheter och håller samhället igång, men av din verklighet ser man inte mycket i litteraturen”.

    Det är där, i det man inte ser, som han ville säga något, visa något, framkalla – som han säger i en fin intervju med Anneli Dufva som nu ligger på SR:s hemsida - aha-upplevelser och omtumlade ”Åh fan, är det så det hänger ihop!” hos sina läsare.

    Han studerade den vedertagna historieskrivningen, och vände den upp och ned.

    Sven Wernström tvekade inte, hymlade inte. Han sa som han såg det, skrev en sorts budskapslitteratur som ändå fungerade. Just De hemligas ö i Kamratposten är ett outplånligt barndomsminne, likaså Trälarna, hans största satsning, utgiven mellan 1973 och 1981. Om den har han berättat att han gjorde det enkelt för sig, han studerade den vedertagna historieskrivningen, och vände den upp och ned. Tusen år av Norrköpingshistoria berättad ur de förtrycktas perspektiv, samhället som fängelse, övermakt, övergrepp, motstånd.

    Tänk att han varit med oss så länge. Hade någon frågat mig i går hade jag sagt att han var död. Men egentligen, alltså, bara död sedan i torsdags.

    Det känns symptomatiskt att beskedet når fram just denna måndag, en dag då den svenska politiken tagit ännu ett steg i riktning mot det politiserade klassamhällets kollaps. ”Svenska arbetare är inte längre revolutionärer”, skriver han i ett av sina allra sista blogginlägg. Så sant.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.