Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

IRM6gnLOEVqWJzyWYb_7rk51CU0.jpg
Jenny Nordlander, f.d chefredaktör är författare till intervjuboken Mellan raderna. Bild: Daniel Stigefelt

Svavel och frisk luft om att vara kvinnlig journalist

Ulrika Knutson har läst Jenny Nordlanders intervjubok om arbeta som kvinnlig journalist. Ett initiativ som ska ha en eloge: "Hon tar upp Elin Wägners fackla".

Jenny Nordlander

Mellan raderna - En bok om att vara kvinna och journalist.

Natur & Kultur.

"När allmänheten ringde Länsnyheterna bad de att få tala med någon av herrarna. – Det här är någon av herrarna, brummade flickan djupt nere i halsen, men det hjälpte ändå inte. Staden vägrade länge att tro att det fanns en kvinnlig journalist på Länsnyheterna."

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En ung Elin Wägner kåserar om livet som kvinnlig journalist i Helsingborg, 1905. Slutet är vassast. Rart konstaterar hon att cheferna nu låter henne göra alla förekommande uppdrag, utom att gå på korruptionsmiddagar. "På dem går de själva."

Elin Wägners kåseri är fullt av iakttagelser om könsmaktsordningen på redaktionen. Att hon är ensam tjej på jobbet, hundra år innan numerär jämvikt uppnåtts mellan kvinnor och män i branschen, stoppar henne inte.

Drygt ett sekel senare tar Jenny Nordlander upp Elin Wägners fackla. Mycket har hänt, men mycket återstår. "Mellan raderna" är en bra titel på hennes rapportbok om de subtila motigheter som kvinnliga journalister kan råka ut för, just därför att de är kvinnor.

Nordlander själv sa upp sig som chefredaktör på Nöjesguiden, som gick knackigt. Hon hade en frustrerad känsla av att cheferna tyckte att det var hennes fel, fast hon ansåg att problemen inte hade med innehållet att göra. Kanske hade kritiken varit rakare om hon varit kille? Sådana hypotetiska frågor får inga svar. Nordlander tog sin hatt och gick, fast besluten om att gräva vidare i det subtila, ofta språklösa, kvinnoförtrycket.

I Mellan raderna intervjuar hon kvinnliga journalister i alla åldrar, en del skriver själva. Hon gör också spännande historiska nedslag, inte minst med hjälp av Margareta Bergers klassiska bok Pennskaft. Många öden passerar, från 1600-talet till våra dagar. Alla kvinnliga journalister har ju inte gjort Bangs kometkarriär.

Men - bakom många framgångsrika kvinnor står i regel en karl eller två. Faktiskt också bakom Elin Wägner, även om hon inte ville erkänna det.

Nu menar inte jag att vi ska tacka och niga och tiga för att någon gråhårsman i urminnes tider satsade på oss, men möjligen försöka reda ut vad det betyder? Vilka manliga normer, beteenden och ideal har kvinnor förvaltat eller förkastat i journalistiken? Vad har varit bra och vad har varit sämre? Vad betyder dåligt chefsskap, oavsett genus?

Jenny Nordlander ska ha en eloge för att hon här och där närmar sig frågan. Hon påbörjade sin bok långt före Me too-rörelsen, vilket gör att frågor om sexuella trakasserier inte dominerar allt, och det är utmärkt.

För när horbockar och häradsbetäckare väl mönstrats bort återstår en massa helyllekillar, som aldrig skulle drömma om att nypa en medarbetare i baken, men heller inte drömma om att lyssna på hennes förslag, skratta åt hennes skämt, höja hennes lön eller backa upp hennes idéer. De ridderliga förtryckarna är fler, men svårare att komma åt.

1d2jvKusyEVRuYSMIRwesXpVn8A.jpg
Omslag till Mellan raderna - en bok om att vara kvinna och journalist..

En intervjubok av det här slaget blir med nödvändighet ojämn. Den börjar med en rivstart i form av Åsa Beckmans legendariska berättelse från DN Kultur, där en förbannad Stig Larsson hotade att pinka i hennes gom. I en senare diktsamling drömde han om att såga av hennes ben! Det kan man kalla en klassisk freudiansk bild av relationen författare-kritiker. Men det värsta var inte att en manlig författare betedde sig som Prinsen på ärten. Det värsta var att Dagens Nyheters dåvarande kulturredaktörer inte tordes backa upp sin unga frilanskritiker.

Intervjuerna står och faller förstås med sina sageskvinnor och deras språk. Här finns både gnäll, svavel och frisk luft. Två omaka, men lysande inslag med temperament, är Agneta Pleijels berättelse om tiden som kulturredaktör på Aftonbladet, och Zian Zandis om livet på SVT. Zian Zandi konstaterar krasst och stöddigt:

"I en rättvis värld hade jag varit mycket mer framgångsrik idag."

Mest läst