Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Magnus Västerbro är författare till boken Svälten. Bild: Johanna Hanno

    Svälten är en omsorgsfull skildring

    Magnus Västerbros bok tar sig an den stora svältkatastrofen år 1867. Enligt Ann Ighe, doktor i ekonomisk historia, är boken en omsorgsfull och välskriven skildring av en händelse som kommit att sätta djupa spår i det svenska samhället.

    Sakprosa

    Svälten. Hungeråren som formade Sverige

    Av Magnus Västerbro

    Albert Bonniers förlag 2018

    Missväxt. Vädrets makter. Det hotfulla i dessa ord skickar rysningar genom mig under läsningen av Magnus Västerbros Svälten. År 1867 var fasansfullt kallt, långt in på sommaren. Norra Sverige svalt svårt, och dödligheten sköt i höjden. De två följande åren var det istället torkan som skapade lidande, också i söder. Kanske så många som 27 000 människor svalt ihjäl.

    Västerbro har gjort ett gott populärhistoriskt arbete, när han skildrar hungersnöden med hjälp av en mängd akademisk forskning (referenslistan är med rätta generöst tilltagen). Vi får kunskap om mathållning, politiska förändringar och allmän kulturhistoria. Såväl barkbrödet som den politiska debatten får nyanser. Boken är välskriven. Bland människoödena möter vi den 64-årige Nils Borg som gick 108 mil från Råneå till Stockholm för att meddela kungen hur illa svälten var och inte minst för att tala om hur illa nödhjälpen fördelades. (Nej, Nils fick inte träffa någon kung.) Eller den lilla flickan som trots sin hunger äcklades av viss mat. Eller Carl Jonas Love Almqvists halvbror, en landshövding vars agerande ändå kan antas finna nåd inför en nutida humanist, då han till skillnad från många kollegor i överheten verkar ha tagit nöden på allvar. Västerbro påminner om hur hungeråren utgör en viktig del av historien i Torgny Lindgrens Ormens väg på Hälleberget, och själv tänker jag genast på romanen Nödåret av Aki Ollikainen. Finland drabbades vid samma tid ännu mycket svårare än Sverige. Hungeråren ringas omsorgsfullt in historiskt, och placeras därmed också in i åtminstone en västerländsk samtid, och får på sina ställen rötter mycket långt bak i tiden. Men måste verkligen så mycket sägas om det svenska 1860-talet för att berätta om svälten, undrar jag en bit in i läsningen. Kanske är svaret ändå ja (men med viss tvekan). Västerbro vill inte bara placera in hungeråren mitt i det moderna Sveriges födelse, som ett uttryck för det gamla agrarsamhällets svagheter. Man skulle nämligen kunna läsa historien så: svältåren var det gamla samhällets dödsryckningar, de skakade om och tydliggjorde motsättningar som i sin tur kom att leda till nya system för social trygghet och omfördelning (exempelvis hade de gamla spannmålsmagasinen i socknarna ganska nyss avvecklats, och man kan säga att Sverige var på väg in i mer av penninghushållning). Men Västerbro vill också säga oss att hanteringen av nöd och svält lämnade djupa spår efter sig, i ett helt samhälle. Den är en del av vår modernitet.

    De svältande är vi, vi kan bli dem.

    Nu som då drabbar svälten i regel ojämlikt. Det är skillnad på plötsligt kommande svältkatastrofer, som den i Sverige 1867-1869, och den lågintensiva hunger och undernäring som den fattige lever i. Hunger som gör att man dör för tidigt, och under sitt liv förvägras mängder med förmågor och förutsättningar som mätta människor har. Västerbro fångar denna skillnad och dess betydelser fint. Även under goda år i 1800-talets Sverige fanns det de som ständigt gick hungriga, och det stora flertalet gjorde det åtminstone säsongsmässigt i skarvarna mellan sådd och skörd. Men i och med den stora krisen som svältåren innebar ställdes saker på sin spets, och diskussionerna gick höga i såväl riksdag som press: Bör man hjälpa tiggande och fattiga människor? Eller är det så att hjälp till svältande och hjälpsökande bara får dem att arbeta mindre och rentav bli fler? Vare sig regering eller tidens liberala tänkare kommer väl ut i den här historien. Lika avlägset som det agrara landskapet med mängder av små gråa hus fulla av svältande människor förefaller, lika välbekant känns den politiska debatten om godheten och föraktet för de svagare. Undertiteln på Västerbros bok är: Hungeråren som formade Sverige. Emigrationen blev en av de viktigaste konsekvenserna.

    Omslag till Svälten av Magnus Västerbro..

    Så här efter en sommar av klimatförändringshetta och torka, när vi har sett hur jordbruket i Sverige hotas av missväxt, vad ska vi tänka då? Vi har inte svultit. Industrialisering, inklusive genombrottet för konstgödsel, globalisering och tillväxt har undanröjt dessa hot. Så förfärligt då, att just dessa lösningar på svältproblemen är med och göder klimatförändringarna, och därmed också nya hot om torka, nyckfullt väder och svält. Även om det kanske inte blir Västerbotten som drabbas hårdast i framtiden är alltså gårdagens lösningar viktiga förutsättningar för dagens problem.

    Styrkan i boken är att Västerbros skildring av 1860-talets svenska landskap inte är exotiserande. De svältande är vi, vi kan bli dem. Det kommer att handla om mat, makt och politik nu med. Liksom om väder.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.