Det var en tidig julimorgon, klockan var sex, när min 11-åriga lillasyster bankar på min låsta dörr och skriker: ”Sana, mamma är död”.
Det var en tidig julimorgon, klockan var sex, när min 11-åriga lillasyster bankar på min låsta dörr och skriker: ”Sana, mamma är död”. Bild: Marika de Vahl

"Styrkan kommer från dig, mamma"

I den hyllade reportageboken Mammorna intervjuar journalisten Alexandra Pascalidou mödrar från utsatta områden runt om i Sverige. Exklusivt för GP Kultur har hon intervjuat "Sana" som lämnade ett liv av våld för att börja om på nytt.

ANNONS
|

Fakta: Mammorna

I den August-nominerade fackboken Mammorna (2018) intervjuar författaren och journalisten Alexandra Pascalidou tjugo mödrar utsatta områden runt om i Sverige.

Exklusivt för GP Kultur har Alexandra Pascalidou intervjuat Sana, som egentligen heter någonting annat.

Del 2 i GP Kulturs julserie om Moderskap.

Min pappa försvann innan jag föddes. Kanske var jag tre år när vi kom från Irak. Jag växte upp i Hammarkullen med min mamma, styvpappa och mina fem halvsyskon.

Min styvpappa dömdes till tio års fängelse för försök till mord på mamma och mig. Han misshandlade mamma och försökte mörda henne flera gånger.

LÄS MER:Hjärtskärande reportagebok om mammorna och förorten

Mamma sa ofta att jag skulle låsa min dörr när jag sov. Hon var rädd att han skulle göra mig illa. Jag var ju inte hans biologiska barn. Han hotade att döda mig också.

Jag var åtta år när jag började gömma knivar, hammare och skruvmejslar under min madrass. För att min styvpappa inte skulle hitta dem och mörda min mamma. När han slog min mamma grät hon tyst. Men jag skrek och slog tillbaka så gott jag kunde. Han slutade inte slå mig förrän jag blödde näsblod.

ANNONS

Mina syskon var små och förstod inte riktigt vad som hände. Jag tog hand om dem så mycket att min lillasyster kallade mig för mamma.

Det var slagsmål varenda kväll. Jag gick ofta till både skolsyster och den fantastiska skolkuratorn Ebba på Hammarkullsskolan. Hon har varit med mig hela tiden.

Än idag när jag själv är mamma ringer vi varandra flera dagar i veckan.

Kvällen innan hade de bråkat igen. För att han spelade bort alla våra pengar på hästar. Vi tvingades låna pengar för att köpa blöjor och mat. Mamma sa: ”Sana, lås dörren till ditt rum när du sover”. När hon sa så visste jag att något farligt var på gång. För att kunna somna brukade jag skapa en saga där jag levde i en lycklig familj som lekte och hade picknick i parken och åkte på semester. Jag lurade min hjärna. Tänk om livet var tvärtom! Så somnade jag glad och vaknade till en verklighet som var motsatsen.

Det var en tidig julimorgon, klockan var sex, när min 11-åriga lillasyster bankar på min låsta dörr och skriker: ”Sana, mamma är död”. När jag springer dit ser jag mammas man sitta på hennes knän och hugga henne med kökskniven. Han försökte skära av henne halsen. Blodet sprutade mot väggarna. Han var täckt med blod. Bredvid låg mina småsyskon – fyra och två år. De hade också blod på sina små ansikten och grät och skrek.

ANNONS

Jag var sexton år. Jag hoppade på sängen, kastade mig över hans rygg och greppade kniven så att han inte skulle kunna fortsätta. Jag skrek till mamma att hon skulle till balkongen i hopp om att någon skulle ropa eller ringa på hjälp. När jag försökte brotta ner honom högg han mig i kinden och huvudet. Jag har kvar ett sår här på huvudet som de glömde sy ihop. När jag sprang till mitt rum för att ta skydd högg han mig i ryggen. Kniven träffade en millimeter från ryggraden.

Sen låste jag in mig på mitt rum. Jag fick panik. Jag kunde inte andas. Jag öppnade fönstret på sjunde våningen för att kolla om det fanns någon på gatan jag kunde ropa på.

Det svartnade för ögonen. Något varmt rann ner över mitt ansikte. Jag såg att det var blod när jag tog upp mobilen och den dränktes i blod. Jag darrade så mycket att jag knappt kunde ringa 112.

Min styvfar var dömd sedan tidigare för att ha misshandlat oss barn. Det var skolsyster som polisanmälde. Han satt i fängelse i två månader. Min mamma vågade inte berätta allt för att han hotade att döda henne när han kom ut. ”Öppnar du käften kommer jag begrava dig med mina egna händer. Barnen kommer hamna hos socialen och jag i fängelse. När jag är ute kan jag träffa mina barn men inte du, för du kommer vara död”.

ANNONS

När han kom ut från fängelset fick han en lägenhet i samma trapphus på tionde våningen. Dit gick han nu och bytte om till rena kläder.

En kvart senare ringde polisen på dörren. Jag vågade inte öppna. Mina syskon skrek. När polisen klev in svimmade jag. Det sista jag såg var alla våra grannar som stod på balkongerna. Många grät och skrek. Alla älskade min mamma. Hon var så glad och social och bjöd hem folk hela tiden. Vi kände hela Hammarkullen.

När jag vaknade på akuten flög personalen som flugor runt mig. De klippte mina kläder och läkaren som sydde min kind sa: ”Det är inte säkert att din mamma kommer överleva. Vi ska göra så gott vi kan”. Det första jag frågade var: ”Var är mina syskon?”

När jag berättar för dig nu undrar hur jag överlevde detta.

Jag var nyförlovad med en tio år äldre man som bodde i samma höghus i Hammarkullen. Han lovade att han skulle ta hand om mig, min mamma och mina syskon. Han visste att jag behövde trygghet. Och han behövde uppehållstillstånd.

Nu ringde jag honom medan mamma låg i koma.

Jag bad honom kolla var mina syskon var. När han kom till sjukhuset och såg mig svimmade han. Mina syskon placerades på ett jourhem. Dagen därpå kom mina morbröder och mostrar från Holland och tog hand om oss.

ANNONS

Men även om du räddat livet på din mamma så finns det de som tittar snett på dig. Många utgick ifrån att mamma måste ha gjort något fel. Det handlade om heder. De tror inte att någon kan vara så grym utan orsak.

Sommarlovet spenderades på sjukhuset. På hösten var det dags för mitt bröllop på

Hammarkullens Folkets Hus. Vi hade 300 gäster och det var fint.

Men misshandeln började redan första veckan vi var gifta. Han kunde bli galen för att grönsaksgrytan inte var klar när han kom hem och hälla ut den i diskhon. Men jag var tvungen att hålla tyst för jag hade ju valt honom. Jag kunde inte sitta och böla och ringa min mamma som var helt förstörd. Som kvinna förväntades jag lyda min man. Det är som att skaffa sig en unge, en mansbebis, som man ska tjäna. Jag var hans slav. Och alla skyller allt på slaven. Allt är ditt fel.

Jag vågade inte göra mycket. Han drog ur datorsladdarna, stängde av nätet, tog min mobil för att jag inte skulle kunna anmäla honom.

En gång när han tagit stryptag tills jag svimmat ringde jag polisen. De släppte honom efter två dagar.

ANNONS

En gång gick jag till polisen gråtande och berättade att han misshandlat mig. De frågade om han drogade och jag sa att han ibland kom hem med stora pupiller. Polisen tog inte ens polisanmälan. Jag svär på mina barn. Jag gick därifrån och grät.

Han hade andra kvinnor. När jag kom hem nyförlöst hittade jag använda damunderkläder i hans väska. Jag var tvungen att gå till gynekologen flera gånger för jag fick könssjukdomar av honom. Två systrar polisanmälde honom för våldtäktsförsök. En var minderårig. Han sa att de bara hittade på. Polisen lade ner ärendet.

Män är rädda för att om någon kvinna bryter sig loss kan deras kvinnor också komma att revoltera och ringa polisen. Det var en kulturkrock. Fast vi kommer från samma land. Men han hade bara bott i Sverige i något år.

Jag har tagit det bästa från det svenska och det irakiska och skapat min egen kultur. Han kunde inte hantera det. Han ville kunna trampa på sin kvinna. Svenska kvinnor är starkare för de vet sina rättigheter och de vågar ringa polisen.

När jag lämnat honom gick han till moskéer och spred skam över mig. Han skapade falska FB-konton och hängde ut bilder på mig utan slöja.

ANNONS

Jag polisanmälde honom flera gånger men polisen lade ner i ”brist på bevis”. Fast bevis fanns. Jag hade meddelanden där han skrev: ”Jag kommer skjuta dig med en AK47”.

Han sa att han gick till jobbet i Partihallarna men när jag ringde hans arbetsgivare fick jag veta att han inte varit på jobbet på fyra dagar.

Ändå sa han alltid: ”Du har inga bevis”.

Jag sa: ”Vänta bara, jag ska visa dig”.

Så jag googlade fram en privatdetektiv i en annan stad. Vi träffades i Stockholm, jag gav honom information och 8 000 kr. Han gav mig bilder och filmer på min man när han går hem till en kvinna och sover över hos henne.

Jag lämnade honom för att få leva. Jag ville inte utsätta mina barn för det jag utsattes för. Om jag fortsatte skulle jag dö. Han sa det rakt ut: ”Du kommer hamna i graven”.

När jag lämnade Hammarkullen klippte jag med alla för att slippa skitsnacket.

I nästan tre år bodde jag på ett skyddat boende med mina barn. Det var ett helvetesliv. Barnen började anklaga mig. ”Det är ditt fel mamma”, sa de. Jag förklarade att om vi stannat hos deras pappa hade det gått för mig som för mormor.

ANNONS

Han slog barnen också. Min son började prata när han var tre. Han stammade. När han fick träffa barnen snackade han skit om mig. Min dotter kom hem och grät och sa: ”Pappa säger fula ord om dig”.

För att få vårdnaden om barnen sa han i domstolen. ”Jag älskar mina barn. Jag brukar ge dem jordgubbar”. Min gamla kurator Ebba som var med och jag skrattade åt det. Personalen från skyddsboendet var också med mig. De är mina änglar. Till slut fick jag ensam vårdnad. Polisen som vittnade under rättegången mot min styvpappa har jag också fortfarande kontakt med. Det var han som hjälpte mig att få den här lägenheten på hemlig ort i en annan stad medan han lever livet i Göteborg.

Idag är barnen sju, åtta och 13 år. Den yngsta sonen har svår ADHD och expressiv språkstörning. Den äldsta har dyslexi. De har börjat i ny skola. Där förekommer mycket misshandel och mobbning. Så sent som igår blev min son slagen.

Våldet finns överallt. Även om jag flyttar till månen. Flera av mina bröders kompisar har blivit skjutna. En blev mördad på min mammas gata. Jag räddade min mammas liv men vet inte hur jag ska skydda mina söners och mina bröders liv.

ANNONS

Jag tror på Gud. Alla religioner säger ju samma sak. Man ska inte döda eller skada människor. Kvinnan har fler rättigheter i Koranen än i verkligheten. Man ska exempelvis få betalt när man ammar. Visst, jag förstår, folk kommer från krig. De är skadade men de kan inte hitta på sina egna regler som de kallar religion.

Slöjan är en del av mig sedan jag var barn. Men jag har inte blivit trakasserad. Ingen vågar. Så fort jag öppnar munnen blir de knäpptysta. Men min stackars kompis blev attackerad av en gubbe som hällde en öl på henne för att hon har slöja. Hade det hänt mig hade jag gett honom en läxa.

Igår avslutade jag min tolkutbildning. Jag har ju tolkat sedan jag var barn för släkt, grannar och kvinnorna på skyddsboendet där vi levde. Men nu har jag också läst medicin, migration och juridik. När jag visade min mamma diplomet började hon gråta. Hon sa: ”Jag är så stolt över dig.” Kan du fatta den lyckan!

Jag sa: ”Styrkan kommer från dig mamma. Och den ska jag ge vidare till mina barn”.

Jag har precis köpt möbler på avbetalning. Barnen mår mycket bättre. Min lillebror som bodde i ett läskigt område har också flyttat in till mig och hjälper mig med barnen.

ANNONS

Någon man vågar jag inte träffa. Jag orkar inte ta mer skit.

Jag vill vara en del av samhället. Jag drömmer om att arbeta som tolk och uppmuntra kvinnor som blivit behandlade värre än djur av sina egna män att våga ta steget ut. För dem och deras barn. Häromdagen ringde jag skyddsboendet och erbjöd mig att föreläsa för kvinnorna där, för jag vet vad de går igenom. Jag är det levande beviset på att det går att bryta sig loss, att stå på egna ben och leva det liv jag har drömt om. Ett normalt liv.

berättat för Alexandra Pascalidou, journalist och författare

Fotnot. Sana heter egentligen någonting annat.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS